- Project Runeberg -  Världshistoria / Nya tiden efter 1815 /
462

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Tunis och Egypten.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

462 E. BRANDENBURG, UPPKOMSTEN AF ETT VÄRLDSSTATSSYSTEM.

Kediven var emellertid icke sinnad att till mahdins förmån afstå från de af hans
företrädare underkufvade områdena. Men engelsmännen afiådde honom på det
ifrigaste från hvarje krigiskt företag, emedan ett sådant skulle ohjälpligt fördärfva
landets finanser. Trots detta skickade kediven sommaren 1883 emot mahdin en
egyptisk här under anförande af Hicks Pascha, men den blef öfverfallen af mahdin vid
Kashgil och fullständigt tillintetgiord.

Därmed hade läget blifvit ännu mer inveckladt. England själf nöjde sig med att
besätta hämnarne vid Röda hafvet för att vara beredt på alla eventualiteter och vid
behof härifrån ega tillträde till landets inre, men det rådde allt ifrigare kediven att
uppgifva Sudan och afstå från striden med mahdin. Då kediven det oaktadt rustade
till nya krigiska företag, skredo engelsmännen till att faktiskt afsätta honom, i det
de tvingade honom att i alla ministerierna upptaga engelska understatssekreteiare,
hvilka naturligtvis fingo den egentliga förvaltningen om hand.

Sedan Gladstone redan mot sin egen vilja blifvit drifven till att besätta Egypten,
kan man lätteligen inse, hvarför han ej kunde hafva någon lust att ytterligare blifva
indragen i en vidtutseende kamp med mahdin. Han, som alltid på det lifligaste
protesterat mot utvidgningspolitiken, skulle ju därigenom rent af hafva beträdt
imperialismens vägar. Men å andra sidan kunde det ej förnekas, att de många
européer, som slagit sig ned i Sudan i förlitan på det egyptiska herraväldet, och de där
förlagda egyptiska garnisonerna med all rätt kunde fordra af engelsmännen, sedan
dessa nu faktiskt blifvit Egyptens herrar, att de bevarade dem för att blifva mördade
eller bragta i träldom af mahdin och beredde dem möjlighet att lemna landet. I
det man letade efter utvägar och personer att genomföra detta, riktade den engelska
regeringen sina blickar på general Gordon, som förut varit guvernör i Sudan. På
regeringens förfrågan förklarade sig denne villig att återvända dit. Det meddelades
honom på förhand, att hans uppgift var att utrymma Sudan. Därför utrustades han
ej heller med några trupper utan endast med penningar. Men då han på samma
gång fick i uppdrag att förhindra slafhandelns återuppblomstring i dessa landsändar,
låg däri visserligen ett slags motsägelse mot det, som skulle vara hans hufvudsakliga
uppgift. Ännu mer komplicerades situationen, när han efter ankomsten till Egypten
af kediven utnämndes till generalguvernör öfver Sudan och af denne fick i uppdrag
att återställa ordnade förhållanden därstädes. I dessa sinsemellan icke alldeles
öfverensstämmande uppdrag låg en stark frestelse för Gordon att afvika från den engelska
regeringens för honom välbekanta intentioner, och denna frestelse blef än större, när
han i februari 1884 anlände till Kartum och här af den jublande befolkningen
hälsades såsom räddare. Han kunde ej förmå sig att genast meddela stadens
invånare, att han endast var kommen för att hjälpa dem ur landet i säkerhet, utan
lemnade dem i den tron, att han hade till uppgift att försvara Kartum mot mahdin.
Här på ort och ställe tillegnade sig också Gordon den uppfattning, att det på intet
vis skulle vara så svårt att nu besegra mahdin, men att däremot ett fälttåg mot
denne skulle blifvit svårare, sedan de egyptiska trupperna dragits tillbaka och mahdin
satt sig fast i Kartum. Af alla dessa skäl begärde han af den engelska regeringen,
att en liten truppstyrka skulle ställas till hans förfogande. Af denna begäran såg
regeringen, att Gordon fullföljde andra syften, än den själf önskade, och vägrade
därför att förstärka hans militära krafter. På regeringens beständiga yrkande, att
han skulle så fort som möjligt utrymma Sudan, svarade Gordon med den förklaring,
att det strede mot hans ära att öfvergifva folket i Kartum, innan det blifvit sörjdt
för dess säkerhet.

Under tiden vidtog mahdin alla förberedelser för att belägra och eröfra Kartum.
I maj 1884 intog han Berber och afskar därmed den direkta förbindelsen mellan
Kartum och Egypten. Under de följande månaderna sammandrog han sina trupper
allt närmare kring Kartum. När underrättelsen härom nådde Europa, insåg man i
London, att Gordon och européerna i Kartum voro förlorade, om man ej skickade
dem hjälp, och så föga det behagade den engelska regeringen, måste den dock besluta
att utsända en hjälpexpedition. I spetsen för den ställdes lord Wolseley, men
förberedelserna voro så tidsödande, att uppbrottet från Wadi Halfa först kunde anträdas
i oktober. Just den hösten voro vattenförhållandena i Nildalen så ogynnsamma,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:10:32 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vrldhist/6/0498.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free