Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Den tyska kolonialmaktens uppkomst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
472 E. BRANDENBURG, UPPKOMSTEN AF ETT VÄRLDSSTATSSYSTEM.
upphetsat till våldsgärningar. Härpå svarade landligan med ett nytt stridsmedel;
den förbjöd hvar och en af sina medlemmar att hafva något att göra med personer,
som den skulle beteckna såsom fiender till det irländska folket. En jordegare, som
råkade ut för denna prickning, skulle ej längre kunna få arbetsfolk för att bärga sin
gröda eller sköta sin boskap och därigenom blifva tvingad till eftergift. Dessa
medel användes första gången mot en engelsk landlords agent vid namn Boycott, och
däraf uppkom den nu allbekanta benämningen på denna stridsform. Tillika ökades
de nattliga våldsbragderna mot jordegarne därhän, att 105 landlords sågo sig
nödsakade att anropa vice-konungen om skydd för sitt lif och sin egendom men på
samma gång badö att få sina namn hemlighållna, eftersom de i motsatt fall vore
utsatta för den största personliga fara. Gentemot denna agitation visste icke heller
Gladstone andra medel än nya undantagslagar. Parnell och hans anhängare sökte
hindra dessas antagande i parlamentet genom systematisk obstruktion; endast genom
en förändrad arbetsordning och införandet af rättighet för talmannen att med
majoritetens bifall förklara en debatt afslutad blef det möjligt att få bukt med
obstruktionen och föra förslagen igenom.
Regeringens positiva åtgärder inskränkte sig till framläggandet af en ny landbill,
som antogs af parlamentet i augusti 1881. Den åsyftade att komma förpaktarne till
hjälp mot grundegarnes godtyckligheter genom rättsligt fastställande af
arrendesummans belopp, ökad dispositionsfrihet öfver arrendejorden samt penningförskott af
staten för inköp af densamma. Men irländarne nöjde sig icke med detta. Ett stort
irländskt nationalkonvent i Dublin beslöt förklara, att normala förhållanden på Irland
endast kunde återställas, genom att jorden ovillkorligt fråntogs jordegarne och landet
erhöll full själfstyrelse. Då Parnell i sina tal oupphörjigen uppfordrade till strid
mot jordegarne, lät Gladstone häkta honom och föra honom jämte några af hans
vänner till England i fängelse. Därpå utfärdade landligan ett manifest, hvari alla
irländare uppfordrades att ej vidare betala något arrende och att invänta, hvad
gods-egarne då skulle taga sig för. Att regeringen nu upplöste landligan, hade ej afsedd
verkan, ty föreningen fortlefde i hemlighet och ledde alltjämt agitationen.
Den liberala regeringen hade sålunda ej varit i stånd att förbättra tillståndet på
Irland. Då framträdde lord Salisbury, som efter Beaconfields död var de
konservatives ledare, i april 1882 med ett nytt irländskt program, som syntes vara egnadt att
vinna irländarne för de konservative och sålunda sätta den liberala majoriteten i
parlamentet på spel. Han förklarade, att målet för en förnuftig irländsk politik
måste vara att skapa ett fritt irländskt bondestånd; staten måste för rimligt pris
köpa alla de stora jordmagnaternas eganderätt till Irlands jord och sedan öfverlåta
denna till irländska bönder mot successivt återbetalande af köpesumman. Detta var
ett program, som mycket närmade sig irländarnes ekonomiska anspråk och jämväl
var egnadt att tillfredsställa de engelska grundegarne, låt vara att det pålade staten
stora bördor och berättigade den till en efter liberal åskådning otillåtlig inblandning
i privata egorättsförhållanden. För att afvända de faror, hvarmed detta nya
uppslag hotade det härskande partiet, inlät sig nu Gladstone i förbindelse med de irländska
ledarne, som sutto fängslade i Kilmainham. Han frigaf dem mot löfte, att de skulle
använda hela sitt inflytande till att betrygga lif och egendom på Irland. Dessutom
lofvade han att upphäfva tvångslagarne mot Irland och att framlägga en ny landbill,
som skulle eftergifva alla resterande arrendebelopp.
Följderna af detta steg blefvo mycket oväntade. Först och främst sprängdes
därigenom det irländska partiets enhet. Ytterlighetsmännen på Irland förklarade
alla ekonomiska medgifvanden värdelösa utan landets politiska själfständighet och
fördömde Parnells och hans vänners eftergifvenhet. För att omöjliggöra den därigenom
inledda, af dem ogillade försoningspolitiken begingo de en ny våldsbragd. Den nye
statssekreteraren för Irland och en understatssekreterare blefvo på ljusa dagen
öfver-fallna och nedstuckna i en af Dublins offentliga parker (den 6 maj 1882). Ehuru
Parnell och andra deputerade i en offentlig förklaring betygade sitt ogillande af denna
missgärning, upprördes den allmänna meningen i England så våldsamt däraf, att
regeringen fann sig nödsakad att ingripa med nya tvångsåtgärder mot Irland.
Polisen erhöll vidtgående befogenheter att häkta, utvisa, upplösa föreningar och möten,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
