Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Den tyska kolonialmaktens uppkomst. - 7. Bismarcks afgång och följderna däraf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
För Frankrikes inre förhållanden hade dessa tilldragelser den följd, att
radikalismen och revanchepartiet åter blefvo ett stycke tillbakaträngda. Just vid den tiden
inträffade obehagliga afslöjanden af den i franska regerings- och parlamentskretsar
härskande korruptionen. Processen mot presidentens svärson, ordens- och
titelschack-raren Wilson, samt Panamaskandalen lade i dagen, att många politiker voro
tillgängliga för mutor. Boulanger trodde sig böra begagna tillfället att söka återvinna
sitt förra inflytande. Men hans skarpa och med hänsyn till hans dåvarande
ställning taktlösa uppträdande mot regeringen föranledde denna att fråntaga honom hans
befäl och ställa honom inför en krigsrätt, som dömde honom till afsättning. Men
därigenom ökades än en gång generalens utsikter, ty den mot regering och parlament
uppretade massan samlade sig nu först på allvar kring Boulanger, i hvilken den såg
en martyr, och det uppgjordes en plan att till nästa parlamentsval uppställa honom
som kandidat i alla valkretsar och på det sättet åvägabringa ett slags plebiscit till
hans förmån. Boulanger synes vid denna tid verkligen hafva funderat på ett
statsstreck, men han var nog oförsiktig att mottaga understöd af fiender till den
bestående republiken, särskildt grefven af Paris. Regeringen fick reda på detta och ställde
honom under åtal. Samtidigt omöjliggjordes det för valstriden åsyftade förfarandet
genom afskaffandet af listvalen. Boulanger vågade icke utsätta sig för
rättsförhandlingen utan flydde till Belgien. Härmed gaf han själf sin sak till spillo. Han lefde
ännu i två år, tills han med anledning af en kärleksaffär begick själfmord; politiskt
var han dock död redan i och med sin flykt. Trots detta nederlag för
revanchepartiet ansåg man det dock nödigt i Frankrike att öka hären i proportion till hvad
som skett i Tyskland och att förlänga tjenstetiden (sommaren 1889).
Ännu en ingalunda oviktig följd förde krigsfaran 1887 med sig. Under den
hotande konfliktens dagar hade Bismarck gång på gång varnat tyska kapitalister för
att nedlägga sina penningar i ryska företag. Också blef det tyska kapitalet från den
tiden utomordentligt reserveradt gentemot ryssarnes evinnerliga penningbehof. Denna
omständighet begagnade en rutinerad fransk penningman vid namn Hoskier till att
åstadkomma ett finansiellt närmande mellan Ryssland och Frankrike. Hösten 1888
erbjöd han regeringen i Petersburg att förskaffa den ett lån i Frankrike på 500
millioner francs till den billiga räntan af 4 procent, med hvilket de äldre,
hufvudsakligen i Tyskland placerade 5 procentslånen kunde inlösas. Man gick i Petersburg
in på saken, och lånet kom till stånd. Sedan strömmade franska penningar utan
afbrott in i Ryssland. Under loppet af omkring sex år växte Rysslands skuld till
Frankrike till ungefär 4,000 millioner francs. Endast med hjälp af dessa franska
penningar blef det Ryssland möjligt att fullfölja härens och flottans utveckling och
anläggandet af dess strategiska järnvägar. Ehuru det ännu i detta sammanhang ej
kommit till ett politiskt närmande mellan Ryssland och Frankrike, var ett sådant
dock förberedt och underlättadt genom den intima finansiella förbindelsen.
7. Bismarcks afgång och följderna däraf.
Tysklands yttre ställning hade otvifvelaktigt försämrats sedan den tid, då det
förvärfvade sina kolonier. Förbundet med Ryssland var upplöst, relationerna till
Frankrike och England hade blivit mera spända, och om trippelalliansen än
fortfarande höll stånd, så yppade sig dock i de förbundna rikena starka strömningar,
som gingo emot en förlängning. Irredentisterna i Italien, som åsyftade att vinna
Sydtyrolen och Triest, sågo i Österrike den naturlige fienden. Den radikala
ung-tjechiska rörelsen kämpade med största förbittring mot allt hvad tyskt hette och såg
i den ryske tsaren alla slavers naturlige beskyddare.
Visserligen var denna ändrade ställning icke den tyska regeringens skuld, och
det är i det föregående visadt, huru Bismarck gjort allt möjligt för att äfven under
ändrade förhållanden vidmakthålla freden och tillvarataga Tysklands intressen. Men
ju mer Tyskland var hänvisadt till sig själft, dess större blefvo de anspråk, som
måste ställas på dess vapenduglighet och därmed äfven på skattebetalarnes penning-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
