Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Bismarcks afgång och följderna däraf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BISMARCKS AFGÅNG OCH FÖLJDERNA DÄRAF. 485
anordning, hvarigenom ministerpresidentens ställning till de särskilda medlemmarne
af ministären förändrades och denne beröfvades sina förutvarande befogenheter. Ett
uttryck af hans förbittring var det tal, som han höll den 5 mars inför den
branden-burgska provinsiallandtdagen och som utmynnade i ett bedyrande, att han skulle
krossa hvar och en, som ställde sig hindrande i hans väg. Få dagar därefter erfor
kejsaren, att Bismarck inledt personliga underhandlingar med Windthorst, centerns
ledare. Som villkor för centerns understöd skall denne hafva fordrat en mildring i
jesuitlagen och folkskolornas fullständiga utlemnande åt kyrkans uppsikt, och det
försäkras, att Bismarck förklarat sig villig att upptaga dessa yrkanden till öfvervägande.
Kejsaren ställde Bismarck personligen till svars, då han höll det för otillbörligt, att
kanslern underhandlade med en partiledare om en så viktig förändring i den inre
politikens allmänna riktning utan att hafva försäkrat sig om monarkens bifall.
Bismarck förfäktade på det bestämdaste sin rätt till sådana underhandlingar.
Till allt detta kom vidare, att Bismarck uraktlåtit att meddela kejsaren rapporter
om ryska truppsammandragningar vid Tysklands östgräns, detta uppenbarligen
emedan han befarade, att kejsaren med sin retlighet skulle ytterligare försämra förhållandet
till Ryssland genom att omedelbart gifva tsaren svar på tal. Men kejsaren fick genom
militärkabinettet ändå reda på saken och uttalade nu inför kanslern sin missbelåtenhet
öfver att icke långt förut hafva blifvit underrättad. Han fordrade, att Österrike
genast skulle varnas och det redan tillkännagifna besöket vid ryska hofvet inställas.
Härpå svarade Bismarck, att det måste förblifva hans sak att afgöra, hvilka
berättelser af de diplomatiska agenterna han ville förelägga kejsaren. Detta synes hafva
varit utslagsgifvande för kejsarens beslut. På morgonen den 17 mars skickade han
generaladjutanten von Hahnke till Bismarck med förständigande att välja, om han
ville omedelbart framlägga den af kejsaren förut begärda kabinettsordern rörande
ministerpresidentens förändrade ställning eller ingifva sin afskedsansökan. Bismarck
utbad sig en kort betänketid, några ministrar sökte medla men förgäfves, och när
fristen var utgången, ingaf Bismarck på förnyad uppmaning sin afskedsansökan.
Denna blef genast godkänd af kejsaren, och kanslern entledigades från sina ämbeten,
hvarvid han utnämndes till hertig af Lauenburg.
För största delen af det tyska folket kom saken alldeles oväntadt, då gifvetvis
endast en trängre krets haft någon kännedom om de föregående slitningarne. Den
offentliga meningen stod i allmänhet på Bismarcks sida. Man kunde icke förstå, att
kejsaren velat skilja sig ifrån en man, hvars namn betydde mer för Tysklands
anseende i världen än här och flotta. Stora ovationer kommo den afgångne till del
från Berlins befolkning, och hofkretsarnes förbittring öfver denna befolkningens
hållning bidrog säkerligen till att Bismarck i tämligen stötande form förständigades att
inom så kort tid utrymma sin bostad, att det knappast blef honom möjligt att
ordentligt inpacka alla de saker, som där hopats under den långa tid han varit minister.
Konflikten mellan kejsaren och kanslern kunde endast sluta med Bismarcks
afgång; men att denna försiggick så plötsligt och under så sträfva former, det hade i
och för sig icke varit nödvändigt och medförde en lång tid framåt onödig bitterhet
i kejsarens relationer till den gamle kanslern och äfven till det tyska folket.
Bismarck begaf sig till Friedrichsruh i det fasta beslutet att visserligen under inga
omständigheter återinträda i regeringen men att genom inverkan på press och parlament
motarbeta ett fortgående på banor, som han ansåg fördärfbringande.
De artiklar, som på hans föranstaltande tid efter annan framträdde i Hamburger
Nachrichten, och de uttalanden, som han stundom riktade till uppvaktande deputationer,
innehöllo skarpa kritiska anmärkningar, som åter och återigen uppväckte den nya
regeringens vrede. Sitt ovärdigaste uttryck tog detta hat under en resa, som Bismarck
i juni 1892 företog till Wien för att öfvervara sin sons bröllop; det anbefalldes då
det tyska sändebudet i Wien att sörja för att den gamle statsmannen fullständigt
ignorerades af hela den officiella världen. Då detta blef bekant, skyndade sig det
tyska folket att under furstens hemresa genom de mest glänsande hyllningar
ådagalägga, hvad det tänkte om denna taktlöshet. Först under furstens svåra sjukdom
1893 kom det till en yttre försoning mellan honom och kejsaren.
Detta medförde dock ingen förändring i Bismarcks stämning gentemot »den nya
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
