Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Bismarcks afgång och följderna däraf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BISMARCKS AFGÅNG OCH FÖLJDERNA DÄRAF. 489
stormande segerjublet i den af Caprivi påverkade pressen stött kejsaren personligen
och ledt till ett häftigt meningsutbyte mellan honom och kanslern. Följden blef,
att Caprivi förnyade sin ansökan om afsked och att den denna gång beviljades (den
26 oktober 1894).
Till hans efterträdare utnämndes furst Chlodwig von Hohenlohe-Schillingsfurst,
hvilken redan gjort riket viktiga tjenster som förkämpe för nationella tänkesätt i
Sydtyskland före 1870, som sändebud i Paris och ståthållare i Elsass Lothringen,
men som dock var alltför mycket till åren kommen och alltför ©själfständig för att
som rikskansler kunna lysa med några egna uppslag.
Våren 1895 framlade han det omtvistade lagförslaget väsentligen i den form, som
Caprivi gifvit det. Men han lyckades ej utverka riksdagens godkännande, ty centern
fordrade som villkor för sitt samtycke införandet af en bestämmelse, som bestraffade
hvarje offentligt och skymfligt angrepp mot Gud, kristendomen och den kristna
kyrkan, dess läror och bruk med ända till tre års fängelse. Då antagandet af denna
paragraf skulle hafva gjort hvarje friare meningsyttring i religiösa frågor straffbar,
afböjdes det af regeringen och de öfriga partierna; till följd häraf röstade centern
emot förslaget och bragte det på fall.
Öfver hufvud taget var centerns inflytande i oafbrutet stigande. Detta visade sig
i all synnerhet, när Bismarck våren 1895 firade sin 81 födelsedag. Ehuru det
kommit till en yttre försoning mellan den gamle kanslern och kejsaren och ehuru det
tyska folket fortfarande visade grundläggaren af rikets enhet de lifligaste prof af sin
beundran och tacksamhet, afböjde riksdagen ett förslag att officiellt lyckönska
Bismarck. Följden däraf blef, att det dittills varande riksdagspresidiet afgick och att i stället
två medlemmar af centern och en frisinnad öfvertogo dess funktion; därmed hade
centerns parlamentariska öfvervikt äfven i yttre måtto kommit till uttryck. Så hade
den nya kursen trots allt lofverande strandat på samma klippa, framför hvilken
Bismarck befunnit sig vid tiden för sin afgång. Det hade icke lyckats att skapa en
majoritet, som gjorde det möjligt att regera utan centern, och det följande årtiondets
signatur blef centerns växande inflytande på alla förhållanden i riket.
Äfven i Tysklands internationella ställning uppenbarade sig följderna af Bismarcks
tillbakaträdande. Kejsarens politik gick uppenbarligen ut på att med bibehållande
af det goda förhållandet till Ryssland genomföra ett starkt närmande till England.
Det första synbara resultatet af denna politik var fördraget med England af den l
juli 1890. Sansibar, Uganda och Witu öfverlemnades åt England; i stället erhöll
Tyskland suveränitet öfver kusten utanför dess östafrikanska område och erkännande
af dess anspråk på landet ända intill de centralafrikanska sjöarne. Vidare erhöll
Tyskland en smal landremsa från sin sydvästafrikanska koloni fram till Sambesis
öfre lopp, den så kallade »Caprivi-snibben», och i Europa erhöll det ön Helgoland.
Detta fördrag blef i början icke väl upptaget i den tyska pressen. Och det kan
icke förnekas, att Tyskland därigenom uppoffrade Östafrikas viktigaste handelsplats,
som redan var i dess händer, och prisgaf sultanen af Witu åt engelsmännen, fast
han afgjordt önskade förblifva under tyskt skyddsvälde. Förvärfvandet af Helgoland
var visserligen egnadt att göra ett godt intryck på det tyska folket men var ej af
någon praktisk nytta. Viktigare var erkännandet däraf, att Tysklands östafrikanska
område räckte ända till de stora sjöarne. Därigenom korsades Cecil Rhodes’ plan
att skapa ett sammanhängande engelskt område från Kap till Kairo.
Fördraget af 1890 angaf det pris Tyskland hade att betala för den engelska
vänskapen, och det var icke alltför lågt tillmätt. Men så vidt man vet, var kejsaren
tillfredsställd med att sålunda hafva banat väg för ett förbundsförhållande, som
motsvarade hans känslor. Han sökte äfven bringa den år 1891 ånyo förlängda
trippelalliansen i närmare förbindelse med England. Under de följande åren for han
regelbundet på längre tid till England för att besöka sin mormor och allt intimare
sammanföra de båda landen. I de tal han höll vid sådana tillfällen betonade ^han synner-
Världshistoria VI. 62
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
