Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Bismarcks afgång och följderna däraf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
494
E. BRANDENBURG, UPPKOMSTEN AF ETT VARLDSSTATSSYSTEM.
Utan tvifvel kom såväl budgetens starka belastning som regeringens benägenhet för
skyddspolitik att starkt rubba ministären Salisburys ställning. I vida befolkningskretsar
såg man i frihandeln alltjämt grundvalen för hela den britiska nationalvälmågan och
ville därför ej höra talas om någon ändring i tullsystemet. Så kom det sig, att de nya
valen i augusti 1892 medförde en förändrad sammansättning af underhuset, nämligen 275
liberaler, 270 konservative, 45 unionister och 80 irländare; därtill kommo nu för
första gången 2 socialister. De konservative och unionisterna tillsammans utgjorde
alltså icke vidare flertalet; på egen hand kunde icke heller de liberale häfda sin
öfverlägsenhet utan endast i förening med irländarne. Dessa hade Gladstone under
valstriden återigen förespeglat home-rule; dessutom hade han utlofvat ytterligare
reformer af rösträtten, införande af arfvode till undörhusledamöterna och därtill en
grundlig reform af
öfver-Jhuset och tillämpning af
själfstyrelsens princip på
kyrkan. Till följd af
valets utgång trädde
ministären Salisbury tillbaka,
och Gladstone fick nu för
sista gången tillfälle att
visa, om han verkligen
var i stånd att på ett
tillfredsställande sätt lösa
den irländska frågan.
Det nya förslag till
home-rule, som nu
framlades, tilldelade det
ifrågasatta irländska
parlamentet mera inskränkta
befogenheter, än Gladstones
föregående förslag gjort.
Dessutom skulle antalet
af de i engelska
parlamentet sittande
irländarne minskas från 105 till
Cecil Rhodes.
Fotografi ur The Times History
of The War in South Africa.
80, och dessa skulle icke
hafva rätt att deltaga i
omröstningen, när det
gällde ämnen, som
endast angingo England och
Skottland. Men dessa
begränsningar voro icke nog
för att göra home-rule
antagligt för de
konservative och unionisterna.
Efter häftiga strider och
debatter, som togo icke
mindre än 82 dagar i
anspråk, blef lagen
visserligen antagen i
underhuset med 40 rösters
öfvervikt, men öfverhuset
förkastade den med 419
röster mot 41. Sistnämnda
hus, som öfver hufvud var
beslutet att bereda
kabinettet Gladstone så många
svårigheter som möjligt,
afvisade äfven förslagen till reformering af valförfarandet och till arbetarnes bästa.
Gladstone skulle väl ändå ej hafva uppgifvit striden, om han icke varit
kroppsligen försvagad. Hans syn var nästan borta, och den sista valstridens ansträngningar
hade brutit hans kraft. Därtill kom, att skarpa motsatser på nytt framträdde inom
hans kabinett; medan Gladstone själf i öfverensstämmelse med sina föregående
anföranden och löften yrkade på betydande nedsättning i flottbudgeten och kostnaderna
för utrikespolitiken, ansågo flere af hans kolleger det nödvändigt för rikets makt och
säkerhet att fasthälla vid den af ministären Salisbury fastställda planen. Då
Gladstone fann denna uppfattning förhärskancle inom ministären, nedlade han sitt ämbete
(den 3 mars 1894) och drog sig tillbaka till privatlivet. Trots motgångarne i hans
utrikespolitik under tidigare år och hans misslyckande i försöken att lösa den irländska
frågan ansågo engelsmännen honom för tidens störste statsman. Fäster man sig
uteslutande vid karaktärens renhet och ärligheten i den politiska vandeln, kan en
sådan uppfattning väl hafva fog för sig, men ser man tillika efter det yttre resultatet
af statsmannens lifsgärning, blir det något svårt att förstå den veneration, hvarmed
briterna betraktade the grand old man under senare delen af hans lif. Han dog
den 19 maj 1898 och begrafdes vid sidan af andra stora briter i Westminster Abbey.
I Gladstones ställe trädde ledaren för den yngre generationen bland liberalerna,
lord Rosebery, som härstammade från en skotsk landadelsfamilj och var född 1847.
Han var en man med hög bildning och rika andliga intressen. Af familjetradition
och personlig böjelse hade han tidigt hänvisats till det liberala partiet och hade
småningom utbildat sin egen politiska öfvertygelse; hans sträfvan gick framför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
