Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Österns uppvaknande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÖSTERNS UPPVAKNANDE.
503
och Tien-tsin. Lejonparten tog dock Ryssland, som också gjort Kina speciella tjenster.
Så förmedlade det framför allt i Frankrike ett lån på 400 millioner francs åt kineserna,
som därigenom skulle sättas i stånd att betala krigsskulden och genomföra de mest
trängande reformerna. Till säkerhet för ränta och amortering måste Kina pantsätta en hel
del af sina tullinkomster. I ersättning för denna tjenst lät nu Ryssland i ett hemligt
fördrag (i november 1896) tillförsäkra sig vidtgående rättigheter i norra Kina.
Viktigast bland dessa var tillåtelsen att bygga en rysk järnväg genom Mandschuriet, som
skulle sätta Vladivostok, den sydligaste hamnen på ryskt område, i direkt förbindelse
med den sibiriska linien. Tillika blef det fråga om en utgrening öfver Mukden till
Tien-tsin. Tijl skydd för denna bana fick Ryssland rätt att hålla militärposteringar
utefter hela linien, och i det närgränsande området erhöll det uteslutande rätt att
anlägga bergverk. Ifall då Kina ville utbilda och beväpna sina mandschuriska och
mongoliska trupper på europeiskt sätt, förbehöll sig Ryssland rättighet att leverera
de därför erforderliga
office-rarne. l händelse af ett krig
i Östasien skulle Ryssland
vidare få militäriskt besätta och
befästa hamnen Kiau-tschou.
De af japanerna utrymda
hämnarne Port Arthur och
Talien-wan förband sig Kina att
inrätta till krigshamnar och i
händelse af krig öppna för
ryska trupper. Detta fördrag
betydde detsamma som
Rysslands ekonomiska och
militära diktatur i
Mandschuriet och i händelse af krig
dess militära herravälde
öfver de nordkinesiska
farvattnen. Grundläggandet af den
rysk-kinesiska banken i
Shanghai skulle varaktigt tillför-
säkra ryssarne ett
bestämmande finansiellt inflytande i
det kinesiska riket. Men alla
dessa förmåner, som tsarriket
sålunda tillskansade sig,
köptes dock för priset af
japanernas allt starkare växande hat
mot Ryssland.
Det segerrika kriget hade
gifvit stark näring åt
japanernas nationella själfkänsla. Ett
stort parti inom landet och
parlamentet fördömde
fredsvillkoren och undfallenheten
för stormakterna, och i Tokio
uttalades högt och oförställdt
den satsen, att öfverväldet i
Östasien tillhörde japanerna,
hvilka måste uppträda som
förkämpar för hela den gula
rasen emot européerna. De japanska statsmännen ansågo det för sin viktigaste
uppgift att göra slut på Kinas misstämning och förena sig med detta land för
gemensamt afvärjande af det europeiska förmynderskapet. Man började till och med
fundera på möjligheten af en enda östasiatisk religion; ett östasiatiskt
kulturförbund grundades under presidium af en japansk prins och utsträckte sin
verksamhet ända till Bortre Indien. Därtill sökte Japan utnyttja sitt förmånliga geografiska
läge för att undantränga européerna från rangplatsen i handeln med Kina. Såsom
det redan aftalats i Shimonoseki, afslöts ett handelsfördrag mellan Kina och Japan,
enligt hvilket japanerna skulle behandlas som den mest gynnade nationen på den
kinesiska marknaden. Japanerna insågo äfven, att Kina ej kunde nå någon verklig
kraftutveckling utan att i likhet med grannriket blifva delaktigt af Europas tekniska
och militära företräden, och förklarade sig jämväl villiga att härvidlag tjenstgöra som
kinesernas läromästare. Men dessa väckelser mötte i Kina endast köld och misstro.
För tillfället föredrog man i Pe-king Rysslands förmynderskap framför Japans.
I sina förbindelser med Europa sökte japanerna nu genomdrifva, att de i alla
stycken erkändes som en likaberättigad kulturnation; framför allt ville de hafva
bort de främmande konsulernas domsrätt öfver egna landsmän på japansk mark.
England var den första stat, som uppgaf detta privilegium; sedan följde de andra
europeiska makterna dess exempel. Den 4 augusti 1899 utslocknade sålunda den
europeiska konsulardomsrätten i Japan, och alla européer därstädes dömas numera
efter japansk lag och af japanska domare. Vidare uppsades de gamla, för Japan
oförmånliga handelsfördragen, och en ny autonom tulltariff infördes, sådan landets
egna intressen påfordrade. I ersättning medgaf Japan alla utländingar rätt att bo-
Markis Hirobumi Ito,
japansk
ministerpresident.
Fotografi i
Berliner Illustr. Zeitung.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
