Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Österns uppvaknande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
508
E. BRANDENBURG, UPPKOMSTEN AF ETT VÄRLDSSTATSSYSTEM,
Dervischernas angrepp
i slaget vid Omdurman.
Originalteckning i
Leip-ziger Illustr. Zeitung.
sinnad hade han på grand af home-rule-frågan skilt sig från Gladstone och liberalerna;
riksenheten var i hans ögon den nödvändiga betingelsen för Englands ekonomiska
världsställning. Upprepade gånger har han förklarat i sina tal, att nu rätta ögonblicket
var inne att betrygga det britiska rikets enhet. Ännu, sade han, var koloniernas
invånaresiffra så liten, att man kunde genomföra deras underordnande under
moderlandet. Men hade australier, sydafrikaner och kanadensare en gång utvecklat sig
till egna nationer, så skulle riket falla isar. I ersättning för en intimare
sammanslutning var han beredd att medgifva kolonierna de tullpolitiska förmåner, som de
i åratal åstundat. Men äfven i sin kolonialpolitik leddes Chamberlain öfvervägande
af socialpolitiska synpunkter. Från början betonade han, att det britiska
kolonialrikets utvidgning vore en fråga af direkt betydelse ej blott för ett litet fåtal utan
framför allt för de stora massorna och arbetarne, ty utan säker afsättningsmarknad kunde
industrien icke lefva och arbetaren ej finna något arbete. Men fullt säkra vore för
engelsmännen endast de marknader, som stodo under dess politiska öfvervälde. Icke
heller kunde det engelska folket existera utan införsel af spannmål och kött, och de
enda områden, som aldrig kunde komma i frestelse att inställa sådana leveranser,
vore återigen kolonierna.
Då Chamberlain nu visste, att man ej kunde tänka på någon fastare
sammanslutning utan att ingå på koloniernas ekonomiska fordringar, förklarade han redan
1895 på en kongress af handelskamrarne, att han upptagit en reform af tullpolitiken
i sitt program, men han kunde ej tänka sig dess genomförande på annat sätt, än
att det förblefve obetingad frihandel mellan moderland och kolonier, medan
kolonierna skulle hafva rätt att efter behag tullbelägga varor, som kommo från andra
land. England själf borde förbinda sig att upptaga måttliga tullar på spannmål,
kött, ull och socker, som kommo från andra håll än kolonierna. Första steget till
utförandet af dessa tankar togs våren 1897, då Kanada uppställde en ny tulltariff,
som medgaf alla land, i hvilka kanadensiska produkter fingo tullfritt införas, en
tullreduktion på 25, senare 33 x/3 procent. Denna lättnad kom endast England till
godo, då Kanadas produkter endast här infördes fullt tullfritt. På den stora konferens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
