Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11. Världsläget i början af det nya århundradet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÄRLDSLÄGET I BÖRJAN AF DET NYA ÅRHUNDRADET. 537
Frankrike återstod intet annat än att foga sig efter omständigheternas makt och
uppgifva Abd el-asis. Mulei Hafid proklamerades som sultan och erkändes som sådan
af de europeiska makterna, sedan han förbundit sig att iakttaga bestämmelserna i
Algeciras.
Frankrike hade förklarat för makterna, att det icke åsyftade en ockupation af
Marokko, men så hade äfven skett före besättandet af Tunis, och händelserna skulle
snart äfven här lägga de verkliga syftena i öppen dag. »För att återställa ordningen»
i det alltjämt oroliga landet hade fransmännen besatt längre in från kusten belägna
områden. Samtidigt inträffade nya kollisioner mellan franska och tyska intressen i
Marokko. Ett fördrag i februari 1909, genom hvilket Tyskland erkände
fransmännens politiska, Frankrike tyskarnes ekonomiska intressen i landet, minskade
emellertid spänningen för ögonblicket.
År 1911 reste sig marokkanerna på flere håll af missnöje öfver att den nye
sultanen närmade sig fransmännen. Dessa begagnade tillfället till förnyad inblandning
med den påföljd, att sultanen kom alltmer under franskt inflytande.
Då oroligheterna äfven utbredde sig till södra Marokko, ditsände kejsar Wilhelm
- i juli 1911 - kanonbåten Panther »för att skydda tyska undersåtar och tyska
intressen i landet». Detta oväntade »pantersprång» framkallade en hetsig
tidningspolemik och stark spänning i de intresserade landen. Underhandlingar inleddes ånyo
mellan Frankrike och Tyskland, men de voro flere gånger på väg att stranda, och
fruktan för ett världskrig stegrades, då spänningen mellan Tyskland och England
samtidigt blef så stark, att den engelske finansministern Lloyd George kunde
offentligen framhålla möjligheten af Englands inblandning. Men faran afvärjdes genom
ett fördrag i nov. 1911, som gaf Frankrike rätt att mot en för Tyskland fördelaktig
gränsreglering mellan Tyska Kamerun och Franska Kongo bringa Marokko under
sitt protektorat - dock mot garanti för alla nationers och i synnerhet tyskarnes
ekonomiska intressen därstädes. Påföljande år måste sultanen liksom en gång bejen
af Tunis underteckna en traktat, hvarigenom den verkliga styrelsemakten öfverläts
åt en fransk generalresident, som äfven skulle förmedla landets förbindelser med
utlandet. Sedan det samma år äfven kommit till uppgörelse mellan Frankrike och
Spanien, kunde den marokkanska konflikten anses löst.
Hade de senaste händelserna och fördragen rörande Asien och Afrika närmat
England till såväl Frankrike som Ryssland, såg det å andra sidan ut, som hade
intimiteten i förhållandet mellan sistnämnda båda makter inbördes börjat försvagas.
Förbundet med själfhärskaren vid Neva var ju af gammalt föga tilltalande för en
mängd franska demokrater, ehuru de ansett det oumbärligt för hämndkriget mot
Tyskland. Nu var Ryssland genom yttre och inre olyckor mycket försvagadt i sin
handlingskraft, och tsarens hållning gentemot de demokratiska rörelserna i hans
eget land var icke egnad att försvaga fransmännens motvilja mot honom. I stället
hade Frankrike nu på sin sida världens främsta sjömakt, som i ett krig kunde
tillfoga den tyska handeln oersättliga förluster. Detta måste med nödvändighet minska
det ryska förbundets värde för fransmännen, och hade det icke varit omtanken om
de stora kapital, som den franska borgarklassen nedlagt i ryska förelag» så skulle
tvåmaktsförbundet kanske hafva visat ännu tydligare svaghetstecken.
Öfverskådar man stormakternas inbördes maktställning omkring slutet af
nittonhundratalets första decennium, frapperas man närmast af Englands starka tillväxt i
styrka. Detta sammanhängde på det närmaste med Rysslands tillbakagång, ty
motsatsen mellan England och Ryssland hade under de senaste årtiondena behärskat
världspolitiken. Detta gynnsamma läge förstod Edvard VII att skickligt utnyttja;
samförståndet med Frankrike, den fredliga uppgörelsen med Ryssland,
sammankomster med statsöfverhufvudena i Frankrike, Spanien, Italien, Österrike och
Ryssland gåfvo upphof åt den misstanken, att han ville isolera och instänga Tyskland
för att vid tillfälle öfverfalla den fruktade handelsrivalen. Hans död den 7 maj 1910
och sonen Georg Vis tronbestigning minskade ej spänningen mellan de båda
germanska hufvudmakterna.
Att England blifvit den utslagsgifvande makten på västra halfklotet förutsatte,
att Tysklands politiska anseende gått tillbaka. Detta berodde icke på personliga
Världshistoria VI. 68
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
