Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11. Världsläget i början af det nya århundradet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÄRLDSLÄGET I BÖRJAN AF DET NYA ÅRHUNDRADET. 541
det till öppet krig mellan greker och turkar, men det gick så olyckligt för grekerna
i Thessalien, att de endast genom stormakternas ingripande räddades från svåra
förluster. Hösten 1897 dikterade makterna en fred, i hvilken Turkiet erhöll en liten
gränsförbättring i Thessalien jämte krigskostnadsersättning men måste medgifva Kreta
ställningen som autonom provins under en kristen ståthållare. De motsträfviga
kre-tenserna tvingades genom en internationell flotta till underkastelse, och Grekland måste
ställa sina förstörda finanser under stormakternas kontroll. Nu blefvo såväl de
grekiska som de turkiska trupperna dragna tillbaka från ön, och makterna utsago prins
Georg af Grekland till Kretas ståthållare. Sultanen fogade sig endast motsträfvigt i
denna anordning, eftersom han i detta ståthållarskap endast såg förberedelser till
en blifvande grekisk annektering. Mycket riktigt sökte prins Georg också alltjämt
arbeta för detta mål, och då makterna ej ville samtycka till öns införlifvande med
Grekland, trädde han (1906) tillbaka från sin post. Men han fick en annan grek
till efterträdare, och öns fullständiga införlifvande med Grekland kunde sedan endast
vara en tidsfråga.
I denna fråga hade stormakterna kunnat förmå Turkiet till eftergift, emedan de
voro eniga sinsemellan. Svårare syntes det blifva att åstadkomma ett godt
samförstånd vid behandlingen af den macedoniska frågan, som sedan år 1902 alltmer
trädde i förgrunden, l den turkiska provinsen Macedonien bodde en brokig
blandning af muhammedaner, greker, albaneser, serber, bulgarer och kutzo-valaker om
hvarandra; tillförlitliga uppgifter om de olika folkgruppernas antal saknas.
Grannstaterna Grekland, Serbien och Bulgarien eftersträfvade alla besittningen af detta
område, hvars betydelse för de politiska grupperingarne på Balkanhalfön är gifven
genom dess geografiska läge. Att Turkiet så pass länge lemnades i något så när okvald
besittning af detta område, berodde därpå, att ingen af de kristna grannstaterna
unnade de andra någon större del af bytet och ingen var stark nog att eröfra det och
försvara rofvet mot alla de andra. Därför dröjde det länge nog, innan den
bulgariska frågan blef brännande, äfven om tillståndet i landet alltjämt var oroligt. Men
på hösten 1902 uppstodo nya förvecklingar genom bulgariska band, som drogo
plundrande omkring i landet och bringade de andra nationaliteterna i trångmål. Sultanen
ditskickade en stark truppstyrka, men trots sitt våldsamma uppträdande kunde den icke
blifva herre öfver rörelsen i det bergiga, svårtillgängliga landet. Då beslöto
Ryssland och Österrike att ingripa.
I en gemensam not uppfordrade dessa makter sultanen att inrätta en af kristna
och muhammedaner sammansatt polistrupp för Macedonien under befäl af europeiska
officerare äfvensom att där anställa en oafsättlig europeisk generalinspektör och använda
landets inkomster för dess egna behof. Porten samtyckte genast till allt detta (februari
1903) men sölade med verkställigheten, och striden med banden fortgick som förut.
Äfven den muhammedanska befolkningen började nu röra på sig och föröfvade
våldsamheter mot de kristna, ja, till och med mot utländska konsuler. Detta föranlät
tsaren och kejsar Frans Josef att vid ett personligt sammanträffande i Murzsteg i
oktober 1903 än en gång framställa sina fordringar; i spetsen för polistruppen skulle
ställas en europeisk general och hela förvaltningen i två år öfvervakas af en rysk och en
österrikisk fullmäktig. Då alla stormakterna gillade dessa fordringar, gaf Porten efter.
Redan i december 1903 utnämndes de båda civilagenterna, och kort därpå ställdes
en italiensk general i spetsen för det macedoniska gendarmeriet. Men långtifrån
att detta gjorde slut på det gamla oväsendet, började nu grekiska, serbiska och
valaki-ska band uppträda vid sidan af de bulgariska, och ett formligt allas krig mot alla
utbröt i Macedonien. Makterna fordrade nu förutom en förstärkning af
polistrupperna, att äfven Macedoniens hela finansväsen skulle ställas under deras uppsikt, och
genom att för tillfället besätta Mytilene och Lemnos tvungo de sultanen till eftergift;
han blef äfven nödgad att förlänga fullmakterna för de anställda européerna ända
till 1914. Men ingenting af allt detta hjälpte; anarkien i Macedonien fortgick som
förut.
Så länge stormakterna voro öfverens, bibehöll den macedoniska frågan sin lokala
karaktär. Men i februari 1908 förklarade den österrikisk-ungerske ministern von
Aehrenthal för delegationerna, att Turkiet samtyckt till anläggandet af en järnväg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
