Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 12. De europeiska staternas inre utveckling under de senaste årtiondena.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE EUROPEISKA STATERNAS INRE UTVECKLING UNDER DE SENASTE ÅRTIONDENA. 551
Den viktigaste frågan var nu, huru den katolska kyrkans officiella myndigheter
skulle ställa sig till dessa åtgärder. En församling af de franska biskoparne uttalade
sig med stor majoritet för underkastelse under skilsmässolagen, då äfven under ett
sådant tillstånd ett med kyrkliga lärosatser öfverensstämmande religiöst lif vore
möjligt. Men yttersta afgörandet låg hos påfven, och i sin bulla Gravissimo officii munere
af den 10 augusti 1906 förklarade Pius X, att skilsmässolagen var oförenlig med
kyrkans rättigheter. Han förbjöd bildandet af kultföreningar men uppmanade
biskoparne att använda alla lagliga medel till gudstjenstens upprätthållande. Som
skäl för sitt ogillande af lagen uppgaf påfven, att det yttersta afgörandet, om en
kultförening skulle anses för rättmätig innehafvare af kyrkor och andra till andliga
ändamål afsedda byggnader, icke lemnats åt de andliga myndigheterna utan åt
statsrådet, hvilket gjorde det möjligt, att dessa byggnader mot kyrkans vilja kunde
öfverlemnas åt en kättersk förening. Regeringen utvisade därefter den i Paris ännu
kvar-blifne påflige agenten Montagnini, lade beslag på hans papper och offentliggjorde
partier därur, som bevisade, att han sökt uppegga Frankrikes och utlandets katoliker
till motstånd mot regeringen. Då inga katolska kultföreningar bildade sig inom
den af lagen utsatta fristen, lades faktiskt beslag på kyrkans förmögenhet, men i
verkligheten lades inga svårigheter i vägen för gudstjenstens utöfvande i kyrkorna.
Dock var denna tills vidare endast tolererad af staten, medan kultföreningarne, om
de efterkommo lagens bestämmelser, skulle hafva rätt att nyttja kyrkorna.
Tyska rikets politik leddes sedan Bismarcks fall af kejsar Wilhelm II själf; de
högsta riksämbetsmännen hade visserligen kvar möjligheten att inverka återhållande
eller modificerande på hans beslut, men de afgörande incitamenten utgingo alltid från
kejsaren själf. Furst Chlodwig von Hohenlohe-Schillingsfurst, hvilken sedan 1894 som
rikskansler stod i spetsen för förvaltningen, sträfvade oförtrutet att medla och utjämna
motsatserna, men han trädde tillbaka år 1900 på grund af sin höga ålder. Hans
efterföljare Bernhard von Bulow hade börjat sin diplomatiska karriär i rikets tjenst
under Bismarck och sedan varit sändebud i Rom; som förfaren diplomat och utmärkt
talare var han väl egnad att alltid finna utvägar äfven ur svåra situationer, och han
utbildade sig till en utmärkt taktiker på det parlamentariska området. Men icke
heller han gaf upphof till några nya idéer i ledningen af rikspolitiken.
Under årtiondet från år 1895 till 1906 fick det parlamentariska lifvet sin prägel
af centerns herravälde, hvilket hade sin orsak däri, att en majoritet ej stod att
åstadkomma utan detta parti. Ville centern bibehålla sitt inflytande, måste den visa
tillmötesgående i frågor, som rörde vidmakthållandet af rikets försvarskraft; därför
blefvo också härens och flottans behof under denna period i allmänhet tillgodosedda
utan alltför stora svårigheter. I ersättning måste dock regeringen samtycka till det
årliga fastställandet af härens effektiva siffror och till definitivt införande af tvåårig
tjenstetid, hvilket innebar en väsentlig förstärkning af det parlamentariska inflytandet.
Genom flottlagarne af 1898 och 1900 ökades Tyska rikets stridsflotta till 34 linieskepp
och 32 kryssare; därtill skulle komma 13 kryssare för användning i främmande
farvatten samt 4 linieskepp och 7 kryssare i reserv. Efter 1873 års flottplan hade flottan
räknat 8 pansarfregatter, 6 pansarkorvetter, 7 monitorer, 20 korvetter, 6 avisobåtar,
18 kanonbåtar, 2 artilleriskepp, 3 segelbriggar och 28 torpedbåtar. År 1884 började
man att upprätta en större torpedflottilj. Kejsaren själf pådref med största ifver
flottans utveckling och arbetade för åstadkommandet af en sjömakt, som i händelse
af krig kunde vara i stånd att verksamt skydda de tyska kusterna mot ett angrepp.
Af stor betydelse för kustförsvaret blef äfven öppnandet (den 21 juni 1895) af den
år 1887 påbörjade Nord-Östersjökanalen. Emellertid var det en rätt allmän
uppfattning, att regeringens anspråk ej voro tillräckliga för ändamålet, och därför bildades
den tyska flottföreningen i afsikt att upplysa folket om sjömaktens betydelse och genom
agitation påverka de parlamentariska grupperna. Den offentliga meningen och
riksdagspartierna, som i begynnelsen ställt sig ganska motsträfviga mot uppoffringar för
detta ändamål, började också visa en riktigare uppfattning af sakens betydelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
