Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 12. De europeiska staternas inre utveckling under de senaste årtiondena. - 13. Slutbetraktelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
För Spanien blef det svårt att hemta sig efter de stora nederlagen 1898. Det
ekonomiska läget var utomordentligt dåligt och föranledde upprepade resningar af
arbetslösa. Provinsen Katalonien upptog sin gamla sträfvan att vinna en särskild
ställning i staten; carlisterna höjde återigen hufvudet, och striden mellan radikala
och klerikala element blef skarpare än någonsin. En följd af detta sorgliga tillstånd
var, att de republikanska rösterna tillväxte i antal.
Liknande var tillståndet i Portugal, där statsskulden växte därhän, att staten till
slut ej förmådde betala räntorna utan att försumma sina öfriga nödvändiga utgifter;
det måste gå in på inrättande af ett slags finanskontroll af de utländska
fordrings-egarne (1902). Ministerpresidenten Francos försök att efter parlamentets upplösning
skaffa ordning genom en öfvergående diktatur framkallade stor förbittring och gaf
anledning till att konung Carlos I och hans äldste son kronprinsen mördades den
l februari 1908. Carlos’ yngre son Manuel (II) upphöjdes på tronen men störtades
redan 1910 (den 5 oktober) genom en revolution, som ledde till republikens införande.
I Belgien vände sig de parlamentariska striderna hufvudsakligen kring rösträtten
och skolan. 1893 och 1899 reformerades rösträtten; den allmänna rösträtten infördes
med graderad röstskala och proportionella val. Till följd häraf tillväxte de klerikala
och socialistiska rösterna betydligt, och de liberala tillbakaträngdes såväl i
parlamentet som i kommunalförvaltningen. Sedan 1894 härskade en bergfast klerikal
majoritet; denna beslöt en skollag, som för alla offentliga skolor införde obligatorisk
religionsundervisning under kyrklig uppsikt och gaf ordnarnes och de andliga
korporationernas klerikala privatskolor samma statsbidrag som församlingsskolorna. För
att åstadkomma en förskjutning i de parlamentariska maktförhållandena ville
socialisterna hafva den graderade röstskalan ersatt med valsystemet en man en röst, men
deras försök att framtvinga detta genom en generalstrejk (1902) slog fel.
I Nederlanden stodo samma frågor i förgrunden. En ny vallag af 1896 nedsatte
census betydligt och ökade de röstberättigades antal från omkring 280,000 till ungefär
600,000. Följden blef här, att liberalerna segrade vid nästa val. Dessa införde genom den
nya folkskolelagen af 1900 obligatoriskt besök af statsskolorna samt ersatte rättigheten
att i krigstjenst ställa annan man i sitt ställe med personlig tjensteplikt. Åren 1901-
1905 var ett konservativ-klerikalt kabinett vid statsrodret; dess viktigaste bedrifter
voro genomförandet af en lag, enligt hvilken strejker i offentliga inrättningar belades
med straff (1903), samt erkännandet af de så kallade fria universitetens
likaberättigande med statsuniversiteten. Valen 1905 återgåfvo herraväldet åt liberalerna. -
Sedan Vilhelm III:s död 1890 berodde dynastiens framtid af hans dotters, drottning
Vilhelminas, äktenskap med prins Henrik af Mecklenburg; år 1909 föddes af detta
äktenskap en kvinnlig tronföljare.
13. Slutbetraktelse.
Sedan den stora franska revolutionen karakteriseras de europeiska folkens inre
historia af en fortgående demokratisering af samhällets alla sidor. Åt det
ekonomiska lifvet har den fabriksmässiga produktionen för massornas behof förlänat
en helt annan gestalt. Inom politiken hafva massorna erhållit aktiv delaktighet i
statslifvet; soldnärshärarnes öfvergång till folkhärar har så intimt anknutit hvarje
individs öde vid det helas, att staten i helt annan betydelse än förr blifvit en
afgörande lifsmakt för hvar och en. Vi bevittna därför i det nittonde århundradet
de mest betydande staternas öfvergång till det konstitutionella systemet. Redan före
1871 hade så skett i alla västeuropeiska stater och hade England öfverfört
konstitutionella former på sina stora invandringskolonier. Under de senaste åren hafva
Ryssland och Turkiet beträdt samma väg, och utanför den europeiska kuturkretsen hafva
Japan, Kina och Persien verkställt sin öfvergång till konstitutionalismen.
Men äfven under det konstitutionella systemets herravälde äro olika grader af
massvälde tänkbara. Den tilltagande demokratiseringen visade sig förnämligast i
den fortgående utvidgningen af rösträtten; från census- och klassval gick det inom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
