Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
-
VI. De skandinaviska länderna och Finland under det senaste århundradet. (A. Rydfors)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE SKANDINAVISKA LÄNDERNA OCH FINLAND UNDER DET SENASTE ÅRHUNDRADET. 579
hålla sig en lång tid framåt genom att göra bruk af regeringens af vänstern ifrigt
bestridda rätt att utfärda lagprovisorier, när folketinget förkastade dess förslag till
finanslag. Den konstitutionella konflikten fortfor ända till år 1894, då partimotserna
började mildras och Estrup trädde tillbaka. Det dröjde dock ända till 1901, innan
konung Kristian fann tiden inne att slå in på en parlamentarisk politik efter vänsterns
kraf och skilja högern från regeringen. Sedan dess bibehöll sig vänstern vid makten
såväl under Kristian IX:s återstående lefnadsår som under hans son och efterträdare
Fredrik VIII (1906-1912).
I Sverige var största faran 1809, att man skulle förfalla till samma måttlöshet,
som utmärkt föregående författningsändringar från och med 1680-talet, och återställa
frihetstidens regerande ständer. Men den ^faran undgicks, och det dröjde till och
med långt framåt, innan det blef rätt allvar af den principiellt fastställda
konstitu-tionalismen. Visserligen fanns det både råd och folkrepresentation med klart
utstakade verksamhetsområden, men formerna för bägge dessa institutioner voro
föråldrade och tungrodda och föga egnade att häfda deras uttalanden inför en monark,
som gått i Napoleons skola och som kommit till Sverige för att vara konung icke
blott till namnet utan till gagnet. Den opposition, som Karl Johans själfrådiga
styrelse snart nog kallade till lif både inom riksförsamlingen och pressen, blef först af
större betydelse, sedan den efter året för den franska julirevolutionen började samla
sig om mera bestämda programpunkter och i den borgerliga liberalismens gestalt
förenade sig till att alltmer genomsyra landets bildade medelklass. Det var nu, som
Lars Hierta begynte sin strid för pressens fulla oberoende af styrelsen, som
Crusenstolpe djärfdes afslöja det personliga regementets svaga sidor och Geijers affall gaf
liberalismen skenet att vara ett intelligensparti och därmed gaf styrka åt den länge
fortlef-vande fördomen, att oppositionen ensam bär sanningens nycklar. Så vidtog redan under
Karl Johans sista tid adertonhundratalets stora svenska reform-era, begynnande
med statsrådets reorganisation och slutande tjugufem år senare med riksdagens, men
däremellan innefattande det mesta af det omdaningsverk, som mognat under den
heliga alliansens år och som förr eller senare genomfördes i alla kulturländer i
afsikt att garantera folkupplysning, tryckfrihet, religionsfrihet, närings- och
handelsfrihet samt kommunal själfstyrelse. Besinnar man, att dessa reformer i Sverige
genomfördes icke efter utan före 1865 års representationsförändring, att denna
representationsreform redan 1909 måste ersättas med en ny, som icke heller den ansågs
tillfredsställande, emedan icke ens den täckte hela det svenska folket, besinnar man vidare,
att det mest karakteristiska draget hos den följande tiden ej var en ökad
reformverksamhet utan konungamaktens successiva tillbakavikande för folkmakten, kunde man
blifva frestad att se den största betydelsen af 1865 års reform ej i ståndsförfattningens
afskaffande utan i införandet af årliga riksdagar, som nästan samtidigt här och i
Norge satte styrelsen under folkrepresentationens förmynderskap. Emellertid är det
väl riktigast att söka orsakerna till den följande tidens stillastående på andra håll,
ej minst i maktens öfvergång till landtmannapartiet, alltså till en samhällsklass, som
af natur och intresse är konservativ. Och på det enda område, där detta parti var
reformvänligt eller i fråga om de bördor och missförhållanden, som böndernas egen
näring hade att dragas med, där voro de - liksom i förkänslan af att deras
herravälde snart skulle taga en ände - så hetsiga och pockande i sina kraf, att de
fordrade dessas tillgodoseende före alla andra än så trängande behof, till och med statens.
Så uppkom den ryktbara sammankopplingen emellan grundskatte- och försvarsfrågan,
som i tjugufem år klafband samhällsutvecklingen. Men när den sammankopplingen
löstes, var också partiets program så i grund genomfördt, att det ej vidare hade
något raison cTétre, och tillika var en nödvändig betingelse vunnen för det länge
försummade försvarsväsendets nyskapande till lands och vatten.
Hvad som än kan sägas om detta svenska landtmannaparti, en rent nationell eller
åtminstone en rent skandinavisk företeelse var det – endast tänkbar i ett land, där
jorden och bonden äro materien, hvaraf staten och nationen äro gjorda, och i en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
