Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
-
VI. De skandinaviska länderna och Finland under det senaste århundradet. (A. Rydfors)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
582
A. RYDFORS, DE SKANDINAVISKA LÄNDERNA OCH FINLAND.
hvilopunkter på vänsterns väg emot unionens upplösning, efter hvilka den reste sig
till förnyadt framryckande under eggande tillrop och stridssignaler af en unionsfientlig
press och af Björnstjerne Björnsons yfverborna nationella diktning.
Sedan Sverdrup ombildat den norska hären, så att dess uppgift ännu mer än förr
blef Norges försvar och ännu mindre än förr halföns, skred man till genomförande
af rikets fullständiga likställighet äfven i fråga om utrikesstyrelsen och hvad därmed
sammanhänger. Karl XIV Johans resolution af år 1835, som i vissa fall gifvit ett
norskt statsråd tillträde till den svenska utrikeskonseljen, kunde knappt räknas ens
som en halfmesyr, och Oskar II:s försök att genomföra full likställighet mellan rikena
med en gemensam utrikesminister, svensk eller norsk man, afvisades af Norges vänster,
som nu fordrade egna norska organ på detta område, egen utrikesminister, egna
sändebud, egna konsuler. Då detta afvisades från svensk sida såsom liktydigt med
unionens upplösning, började Norge, där vänstern förstärkt sin ställning genom
införande af allmän rösträtt och aflägsnat ännu ett »provinsmärke» genom att
utplåna unionsmärket ur Norges handelsflagga, att helt öppet rusta mot broderlandet. Ett
nytt försök af Sverige att lösa konflikten genom underhandlingar i syfte att
tillmötesgå de norska krafven, så långt det var förenligt med unionens bestånd, slog fel,
och stortinget, där högerns försvar för unionen blifvit allt mattare, förenade sig om ett
beslut att Sverige oåtspordt gifva Norge egna konsuler. Då konung Oskar vägrade
sanktionera detta beslut, förklarades han afsatt och unionen upplöst (den 7 juni 1905).
I Sverige hade man visserligen förlorat all tro på 1814 års union, men man kunde
dock ej erkänna Norges rätt att på egen hand upplösa densamma. Först sedan
norrmännen genom allmän folkomröstning godkänt stortingets beslut och de från svensk
sida uppställda krafven på de norska gränsfästningarnes slopande och upprättandet
af en neutral gränszon blifvit af norrmännen antagna på en konferens i Karlstad,
godkändes unionens upplösning äfven af Sverige (den 26 oktober 1905), och Norge
blef ett eget konungarike under en dansk prins (Håkan VII).
En god sak hade unionen gifvit de båda folken, nämligen en oafbruten fred.
Härtill hade också bidragit det vänskapliga förhållande, hvari de lefvat till Ryssland
alltsedan Åbofördraget 1812, och då denna makt vid århundradets midt började visa
onda afsikter mot nordligaste Norge, hade en ersättning vunnits i 1855 års
novembertraktat, genom hvilken Frankrike och England garanterat de båda förenade rikena
hjälp och skydd emot eventuella ryska anspråk på gränsutvidgning. Efter unionens
upplösning, som äfven drog med sig novembertraktatens utplånande, sökte Norge
vinna samma mål genom en af England, Frankrike, Tyskland och Ryssland
undertecknad integritetstraktat (1907), Sverige genom att (1908) ansluta sig till de så
kallade Östersjö- och Nordsjötraktaterna, genom hvilka tillgränsande stater (utom
Norge och Belgien) förbundo sig att upprätthålla dåvarande gränsförhållanden inom
de båda ifrågavarande sjöterritorierna.
Finlands statsrättsliga ställning efter skilsmässan från Sverige bestämdes redan
före afslutandet af Fredrikshaninsfreden, då kejsar Alexander I på landtdagen i
Borgå 1809 i egen person högtidligen bekräftade landets religion och grundlagar ej
mindre än de särskilda ståndens och gemene inbyggares privilegier och rättigheter.
Alexander stod då ännu i blomman af sin rabulistperiod, och uppgörelsen med det
eröfrade landet underlättades ytterligare därigenom, att de svenska grundlagar, som
bestämde landets författning, regeringsformen af år 1772 samt förenings- och
säkerhetsakten af 1789, uppdrogo skäligen snäfva gränser för ständernas - här den finska
landtdagens - myndighet och till och med gjorde deras sammanträdande beroende af
monarkens förgodtfinnande. Sedan Alexander, såsom han själf offentligen förklarade,
upphöjt fmländarne »bland nationernas tal», kompletterade han sin gåfva genom att
med storfurstendömet införlifva det så kallade Gamla Finland eller de finska
områden, som Ryssland vunnit genom 1721 och 1743 års freder. Oafsedt olikheten i
mått var detta en gåfva i samma stil, som om han tilldelat »Kongress-Polen» de
landområden Ryssland vunnit genom Polens tre delningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
