Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
-
VI. De skandinaviska länderna och Finland under det senaste århundradet. (A. Rydfors)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
588 A. RYDFORS, DE SKANDINAVISKA LÄNDERNA OCH FINLAND.
Det ryska ministerrådets inblandning i Finlands angelägenheter började från denna
tid alltmer göra sig gällande äfven inom finansväsendet, och härtill förelåg en ständig
anledning i den alltjämt olösta frågan om ordnandet af det finländska
militärväsendet. Från ryskt håll gjordes gällande, att afgörandet om värnpliktens
utgörande i Finland ej tillhörde landets »lokala» lagstiftning utan rikslagstiftningen.
Intill dess att definitivt afgörande träffats, borde Finland, i ersättning för den
suspenderade värnplikten, till Ryssland utbetala en kontribution, hvars storlek
kejsaren hade att bestämma. I enlighet härmed tillkännagafs i oktober 1909, att
krigskontributionen, som förut blifvit utkräfd i mindre skala, alltjämt skulle
utgifvas men med årligen stigande belopp, tills den gått upp till 20 millioner mark.
Om landtdagen ej hade så mycket att invända mot själfva saken att i stället för
värnplikt utgöra en årlig kontribution, så kunde den ej godkännna en uppfattning,
som gjorde intrång på landets konstitution och finansiella själfbestämningsrätt, och
därför förkastades äfven nu förslaget. Detta hindrade ej, att detsamma återkom vid
efterföljande landtdagar, och då dessa förnyade afslaget, uttog styrelsen hvarje gång
den äskade militärkontributionen bl. a. af anslag till finländska kulturändamål, som
sålunda i motsvarande grad minskades. Dessa öfvergrepp kunde så mycket lättare gå
för sig, som senaten nu så godt som nedsjunkit till att endast vara ett organ för
ryska ministerrådet, sedan den besatts med personer, som blindt verkställde dess
och generalguvernörens befallningar, emedan de saknade hjärta och intresse för
Finlands sak. Icke heller blef det någon vinst för landet, att generalguvernören
Böck-mann trädde tillbaka för general Seyn, som varit Bobrikovs medhjälpare och
meningsfrände.
Den ryska regeringens gamla älsklingsidé om införande af en för kejsardömet
och storfurstendömet gemensam rikslagstiftning hade sedan 1905 varit undanlagd
men ej uppgifven. Detta visade sig, då tsaren 1909 lät tillsätta en blandad
finländsk-rysk kommission att utarbeta förslag till bestämmelse »angående ordningen för
åstadkommandet af lagar, som angingo Finland och voro af betydelse för hela riket».
Någon enighet kunde dock ej vinnas inom denna kommitté, då de ryska ledamöterna
utgingo från den förutsättningen, att Finland ej var en stat utan en rysk provins
och att dess förmenta konstitution blott var en rysk nådegåfva, som efter behag
kunde inknappas eller tagas tillbaka. Detta hindrade ej den ryske ministerchefen
Sto-lypin att påföljande år nästan oförändradt framlägga det ryska förslaget för duman.
Enligt detta skulle lagstiftningsärenden af betydelse för hela riket afgöras af ryska
duman och riksrådet. Finska landtdagen skulle endast ega rätt att i sådana frågor
yttra sig men ej att fatta bindande beslut; i ersättning för sin förlorade lagstiftningsrätt
skulle Finland få rätt att sända fyra ombud till ryska duman och två till riksrådet.
Hvilka ärenden som skulle räknas till rikslagstiftningen, uppgafs uttryckligen i
förslaget, men äfven andra skulle kunna behandlas på samma sätt, där ryska
ministerrådet så beslutade. Förslaget antogs af duman och riksrådet och fastställdes af
kejsaren den 30 juni 1910 utan hänsyn till landtdagens protester. Den nya
»rikslagen» kungjordes beredvilligt af senaten i Finland, trots det att densamma, ifall den
varit giltig, skulle hafva inneburit den finländska autonomiens rättsliga upphäfvande
och landtdagens nedsättande till en i de viktigaste frågor blott rådgifvande
församling och trots det att ett antal framstående rättslärde från olika länder på ett möte
i London uttalat sig för den af lantdagen häfdade rättsuppfattningen. Gifvetvis
vägrade också denna sistnämnda församling att upptaga frågan om inval af finländska
representanter i ryska duman och riksrådet. Församlingen upplöstes, och en ryss
sattes till prokurator, d. v. s., att öfvervaka de finländska lagarnes efterlefnad.
Det dröjde sedan ej länge, innan finländarne fingo göra bekantskap med den
nya rikslagstiftningen, sedan duma och riksråd antagit regeringens af landtdagen
tillbakavisade förslag om ryska undersåtars likställighet i Finland med finländska
medborgare samt om den omstridda militärkontributionens utgörande. 1912 års
landtdag protesterade såväl emot de nya rikslagarne som emot planerna att afsöndra
den närmast Petersburg belägna delen af Viborgs län från Finland för att införlifva
den med Ryssland. Men denna protest hade i fråga om rikslagarne ej mera verkan
än sina många föregångare, och då landets lojala domare och ämbetsmän vägrade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
