Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Europeisk expansion i det förflutna och det närvarande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
600 K. LAMPRECHT, EUROPEISK EXPANSION.
kontroll. Och låta icke ännu principerna för den tyska expansionen i Bismarcks
dagar hänföra sig till denna typ! Men det från begynnelsen ända till våra dagar
betecknande för denna form är, att den närmast lämpar sig endast för rof och
handel, d. v. s. begrepp, som af gammalt och i förbindelser med lågt stående folk än i
dag ofta äro synonyma eller åtminstone komma hvarandra nära. Där det blir fråga
om att varaktigt besätta och vinna land, faller denna form bort; där måste den
offentliga makten, som står bakom företaget, omedelbart framträda.
Härkonungadömet, den andra formen för den teutonska urtidens
eröfringsexpan-sion, kan måhända betraktas som härledt ur den första. I sådant fall hade
höfdingen, som inledt företaget, dragit till sig ej blott följen ur sitt eget folk utan äfven
individer och grupper från andra folkstammar, sammansmält dessa till en
beståndande makt och med dem eröfrat bestämda nya områden, med mer eller mindre
afgjordt underkufvande af deras invånare. Det är ett sådant fall, hvars förlopp, om
också icke i dess begynnelse, vi tydligt se framför oss i Ariovisti historia. Men äfven
ett delvis olikartadt ursprung för härkonungadömet är tänkbart och förekom faktiskt,
såsom framgår af Marbods icke mindre belysande och säkert kända öden. En stam,
här markomannerna, kunde resa sig i hela sin kraft och under den beståndande
ledningen af en höfding, som man litade på, eröfra sig nya hemvist.
Härkonungadömet med de därur härledda mycket växlande formerna var det egentliga
expansionssättet under de teutonska folkvandringarne, hvilket de nu försiggingo till lands
eller till sjöss. Och såtillvida är det i sig själf och i sina följder af världshistorisk
betydelse. I de mest utpräglade fallen bestå dessa följder i uppbyggandet af ett välde,
vare sig det nu var härkonungens och hans familjs allena eller eröfrarens hela makt
öfver de underkufvade; dessa intvingas åtminstone principiellt i ställningen af
tributbetalande undersåtar.
Detta är yttersta begynnelsen till folkvandringens så kallade stamriken, om också
de underkufvade, såsom vida mer kultiverade än segrarne, redan på grund af sitt
utvecklade arbetsfördelande närings- och samhällslif aldrig fullständigt infogade sig i
det enkla schema, i hvilket man ville intvinga dem. Detta är också karakteristiskt
för de stormaktsvälden, som framgingo ur dessa stamriken genom tillfogande af
nyeröfrade land, såsom framför allt det frankiska riket under Merovingerna. Till en början
blott som tributärprovinser och äfven i fortgången nästan endast på grund af sin
finansiella betydelse funno sig de nyeröfrade områdena fastkedjade vid centralriket,
och först Karolingerna begynte eröfringar med mera vidtgående syften och därmed
äfven en politik i högre stil.
Men just därför har eröfringen ingalunda upphört som expansionsmotiv med
Karolingerna. Den endast trädde tillbaka, då den europeiska världen under
feodalis-mens inverkan sönderföll i en massa små stats- eller halfstatsbildningar, som lågo i
liflig täflan ja nästan ständiga krig inbördes. Men där förhållandena voro större
och upplösningen mindre, framträdde detta motiv snart återigen, såsom i den tyska
historien i Albrekt Björnens och Henrik Lejonets verksamhet. Feodaltiden som
sådan har alltså ingalunda utplånat den gamla tributärexpansionens motiv. Den
hindrades därifrån genom formen för tidens hushållning. Större riken i annan förrn än
som agglomerat af tributärprovinser med ståthållare eller vice-konungar i spetsen,
som äro maktfullkomliga ställföreträdare för statsmyndigheten, kunna först då
uppstå, när en oafbruten och liflig samfärdsel gör det möjligt för statsmakterna att från
en central punkt oafbrutet göra sin myndighet gällande utöfver vida sträckor.
Men en sådan samfärdsel förekommer i regeln ej i en tidsålder med
naturahushållning, ja, strider egentligen mot en sådan periods innersta väsen, som tvärtom alltid
och öfverallt på jorden syftat att leda till feodala författningar.
Det blef af betydelse för den europeiska expansionen, att portugisernas och
spanjorernas första eröfringar och kolonisationer ännu väsentligen kommo till stånd under
inflytande af den despotiska tributärstatens uppfattning. Konungarne af Portugal,
sådana som Johan II eller Emanuel den Lycklige, hade rakt ingen tanke på att
betrakta de eröfrade områdena i den främmande världen annorlunda än som
exploateringsobjekt och ordnade så kortsynt som möjligt formerna för detta utnyttjande,
om de också icke alltid valde just den råaste af alla eller påläggandet af en naken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
