Print (PDF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Jag öfvergett den stolta hop,
Som, trängd i gyllne salar,
Alltsen den tömde mina stop,
Med glömska mig betalar.
Naturen skall min tillflykt bli:
Der vill jag lefva glad och fri
Och le åt allt storprateri,
När stora verlden talar."
Men, ack, den ljufva villan försvinner ... från sin himmel jagas
skalden bort. Penseln faller ur hans hand ... blommorna vissna,
vårens balsamiska vindar susa ej mer ... Hildur är trolös, som förut,
och "vrån bland bergen" förvandlas till en trång och dyster kammare,
fyra trappor upp, med utsigt åt en mörk och smutsig gränd. Den
arme skalden blåser i de af kölden halfstelnade fingrarne, och hans
öga hvilar dystert på de nakna, fuktiga väggarne ... Verkligheten
lägger ånyo hela sin blytyngd öfver det varma hjertat ... slafven har
återfått sina bojor, och ingen vänlig hand torkar ångestsvetten ur hans
panna ... Lyran tystnar: hänryckningen — ögonblickets barn —
räknar blott sekunder ... Nåväl, ut i verlden lockas den öfvergifne
... ut, för att der söka, icke en läkande, men en döfvande ört ...
ut för att gyckla bland "verldens dårar", oförstådd till sitt inre djup,
men omtyckt och eftersökt af mången för den leende ytan*).
Sådant var hans lif:
"Jag vill, så länge jag andas,
Fröjda mig med mina bröder
Åt denna drufva, som föder
Lust i det blod, der den blandas."
Och skalden var icke mer den enslige drömmaren, icke heller
verldsföraktaren med sina bittra minnen, sin djupa, smärtfulla melankoli.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
