Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Herman Bjursten: Biografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
XXI
Wadman gick fram till skrifbordet, genomläste memorialet och
förklarade att han genast vore färdig att redogöra för hvart bränvinet
tagit vägen. Derpå tog han pennan, klauderade
anmärknings-punkterna och skref helt enkelt på den tomma spalten: Utsupet! J.
Wadman. Någon annan förklaring kunde krigskollegium icke
erhålla, men lärer förmodligen hafva ansett densamma för nöjaktig,
emedan något vidare i ämnet aldrig afhördes .....
Såsom jag redan nämt, erhöll Wadman efter krigets slut plats
såsom informator hos en af sina vänner. Det var hos
landssekreteraren lagman Stenberg*)[1]. Denna synes ha varit skaldens sorgfriaste
och lyckligaste tid. Den räckte dock tyvärr icke länge, och sedan
Wadman lemnat sin kondition, befann han sig åter utan bröd.
Men hellre än att "krypa och tigga i de rikas och mäktigas
förmak", valde han en frivillig fattigdom och lefde som "en man för
sig", på ett vindsrum, der han sjelf bäddade sin säng och kokade sin
potatis i kakelugnen**)[2].
Han låg aldrig någon till last och kunde icke förmås att ens af
sina närmaste vänner begära vare sig borgen eller penningelån. Också
voro många af dessa vänner icke stort rikare än Wadman sjelf, äfven
om de i ekonomiskt hänseende egde flera resurser än han. Ingenting
hade varit lättare för Wadman än att med sin flödande ådra blifva
väl upptagen och rikligen belönad af de dryga grössörerna i Göteborg.
Några namns- och födelsedags-verser, litet smicker på bröllop och
begrafningar skulle tvifvelsutan ha förvärfvat honom deras vänskap, ty
om det också är sant att poesien i Göteborg är en vara, som "saknar
efterfrågan", så kan dock detta lika litet der som annorstädes gälla
om det slags poesi, som har den enskiltes beprisande till föremål***)[3].
Men Wadman kunde aldrig förmå sig att tillgripa detta medel till
existens. Han tänkte högre om skalden än så: han kunde icke lära
sig hvarken att "krypa eller muta", och i stället för smickrets honung
väpnade sig hans sångmö gerna med "satirens dolk". Att han häri-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
