Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Herman Bjursten: Biografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XXXI
Af sina närmare umgänges-vänner var Wadman högeligen
älskad *) och kunde mot dem tillåta sig hvarjehanda skämt utan att
det föll någon in att taga det illa. En gång — det var på hans
äldre dagar — hade han vid ett bröllop **) råkat taga sig några glas
för mycket, hvarföre han, redan före festens slut, somnade på en soffa
i ett afsides beläget rum. Då gästerna åtskildes, brydde man sig icke
om att väcka skalden, som helt ostord fick sofva af sig
"bröllops-oset". Tidigt på morgonen vaknade Wadman, steg upp, gnuggade
sig i ögonen och återkallade i sitt minne gårdagens tilldragelser.
Derpå begaf han sig till brudparets rum och knackade sakta på dörren.
"Hvem der?" frågade brudgummen.
"Det är jag."
"Hvilken jag?"
"Wadman."
"Hvad fan vill farbror oss så här tidigt?"
"Jag ville blott säga dig att. detta var det sämsta bröllop jag
någonsin varit med om."
"Hur så då?"
"Jo, jag går lika nykter härifrån som jag var, då jag kom hit
. . . Adjö med dig, min gosse!"***).
Man skulle kunna fylla hela ark med anekdoter från den wad-
"Fast trångbodd, midt emot ett jungfruhus,
Fast kungen aldrig färdas denna gata,
I qväll jag tänder mina björnars ljus,
Att packet ej må trycka eller prata "
Den ursprungliga lydelsen af sista raden hade varit: "Att folket ej ma undra eller
prata", men ändrades, soin ofvan, för att kunna ge en snärt åt en af stadens
dåvarande tidnings-redaktörer, på hvilken Wadman var särdeles förargad för dennes
opposition mot Carl Johan Utgifvaren.
*j "Han var en så obegripligt snäll karl", yttrade nyligen en af hans gamla
bekanta, "men en vilsekommen gäst i tiden!» tillade en annan. Utgifvaren.
**) Hjertstedts. Se sid. 362.
***) En gång hände Wadman ett spratt (berättas i Biogr. Lexikon), hvilket han
sjelf ej kunde berätta utan att skratta. Road af jagt och fiske, var han en vacker dag
i skärgården ute på en båtfärd i sällskap med,’bland andra, landshöfdingen i
Göteborg, den glade och upptågsfuile grefve Rosen. Nu hade Wadman stundom nog stark
böjelse för sömn och var då en föga angenäm sällskapare. I ett dylikt anfall af
sömnlust drog han sig, oaktadt allas uppmaningar, ifrån allt deltagande i
sällskapsnöjet för att öfverlemna sig åt hvilan. Han insomnade snart och lugnt. Rosen, som
ville gyckla med hans sömnaktighet, tog då en ihopviken näsduk, väl indränkt i bästa
konjak, och lade under den sofvandes näsa, Wadman sof djupt och insöp i långa
andedrag ångan af den kanske 20-gradiga spritdrycken, hvaraf da och då några droppar
påhälldes. Verkan uteblef ej. Skalden hade lagt sig nykter, men när han vaknade,
hade han ett försvarligt rus’, lyckligtvis utan menliga följder och snart öfvergående,
Utgifvaren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
