Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Till den högst vördade, högst upplysta och högst enhälliga kongliga svenska menigheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Folk, som stifta lagar sjelfva,
Vilja tidt och ofta hvälfva
Hela verlden upp och ner...
Om jag nu med fog regerar.
Ingen enda respekterar
Mina milda domar mer.
Tar jag svärdet och vill straffa,
Jo, då får jag nog att skaffa!
Bofven, som skall straffad bli,
Ropar högt: »Ned med tyrannen!»
Kärngen skriker öfver mannen —
Hopen stämmer in deri.
Qvinnorna, som mig afguda,
Om jag bränvin vill förbjuda
Vid ett strängt kaffe-förbud,
Skulle aldrig mig förlåta,
Men anfäkta sig och gråta
Hämdens tårar på min skrud.
Lagen skulle eluderas,
Majestätet persifleras
Och framlidne kamrer Brun
Äter gå omkring och spöka
Båd’ hos fru, mamsell och sköka,
Ja, vid hofdamens paulun *).
*) Kamrer Brun. Så benämdes kaffekokaren under kaffeförbuds-tiden.
Då ett sällskap var samladt för den älskade dryckens intagande, anmäldes
vanligen för värdinnan att "kamrer Brun" frågade om han finge stiga in, hvarpå,
allt efter omständigheterna, svarades antingen att han vore välkommen eller
att han måste vänta. (Det helte också "madam" Brun). Utgifvaren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
