Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Tal i glada samqväm - Fågeln Fenix och Jerusalems skomakare eller forntidens gästabud i orienten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
456
af Arabiens ambra, Ceylons bark och Libanons ceder, sirat
det med muskät-blommor från Moluckerna, guldgula oranger
från Teneriffas lunder och drufklasar från Cyperns
tempel-krönta kullar. Han öfvertänkte med lugnadt sinne händelserna
under de tio straff-sekler, han sist öfverlefvat, hvari han
stundom med handling, ofta med fröjd eller smärta, men
aldrig med hat eller afund, med hopp eller fruktan
deltagit. En önskan låg honom ömt om hjertat: han väntade
en vän, som med varm kärleks förtroliga hand skulle
påtända det välluktande bålet.
Vid samma tid klättrade en liten oansenlig, till
utseendet medelåldrig man med täta, lätta och liksom vingade
steg uppför de lodräta väggarne af jordens högsta berg, utan
att en svettdroppe perlade fram emellan rynkorna inom den
utbyggda kinden eller på den dunkelgula papegoj-näsan. Den
hvassaste af alla hakor omhyllades af ett kort pipskägg,
svartare än natten och lika glänsande som det lockiga håret,
hvari den kullriga hjessan var inbäddad. Tvänne
brunrot-färgade foliantläppar öppnade emellan sig en klyfta, den tvänne
rader sylar af hvitaste emalj tillräckligt palissaderade mot
myggornas anfall. I öfra kanten af denna oval tindrade,
under skygd af peruklika hvalfbågar, ett par oroligt gnistrande
irretjernor, af brungul färg, forskande uppåt bergets topp.
På lutande ryggen bar denne lille man ett bylte af
maskstungna, formade träklumpar, men denna börda hindrade
ej hans snabba gång, som mer liknade örnens flygt mellan
luftrymdens strömoln än den trötte vandrarens långsamma
skridande. Också låg inom kort Fenix, qvittrande med
jungfru-stämmans orgeltoner, i sin tusenårige vän Jerusalems
skomakares ärmar.
Efter en stunds ömsesidig tystnad under första svallet
af återseendets känsla bröt ändtligen mäster Natan löst i en
flytande ström af betraktelser på allehanda tungomål öfver
deras långvariga vänskap, deras förestående, lika långvariga
skilsmässa, deras olika öde under denna för honom på all
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>