Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Tal i glada samqväm - Fågeln Fenix och Jerusalems skomakare eller forntidens gästabud i orienten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
465
Emellertid var bordsämjan en gång störd och det
glada lynnet flyktadt, fötterna hade blifvit något ledigare, men
möss-blockarne så mycket tyngre. Man förfogade sig således
emot aftonen hvar och en till sitt, utom några få, som i
andra rum begåfvo sig till hvila, emedan stora salen skulle
skuras och vädras.
Sådana, o -Fenix, voro våra gästabud i Jerusalems
lyckligare dagar, då handel och sjöfart florerade. När den ene
slutat, började den andre. Ingen födelsedag, ingen
namnsdag lemnades ofirad.
Om förmiddagen sof man bort sina göromål, och på
eftermiddagen skötte man sina nöjen. Visserligen inflöt
äfven, bland de dagliga inkomsterna, dels några dryga med
•’dubbel kritan uppsummerade räkningar från källarmästaren,
som levererat det dåliga vinet till Kanaans bröllop, dels
äfven några häftiga påminnelser från höga vederbörande om
försurnmadt arbete, men, lika mycket, själen var nöjd,
och den rundliga betalningen fyllde så der temligen
räkningarnes saldo . . . Men, ack, konjunkturen ändrades!
Jerusalem ligger i aska, och jag......»
Här strömmade qvintessensen af så många seklers
återhållna tårar ur den tröstlöse vandrarens ögon. Han föll
snyftande till vännens befjädrade bröst. Denne tog honom
under sina vingars skugga, hugsvalade honom ömt, svarade
och sade:
"Gif dig tillfreds, arme Natan, och hör din väns, din
bepröfvade väns sista tröst, råd och varning!
Det är hårdt att störtas utför sällhetens blomsterprydda
höjder ner i den tomma, öfvergifna dalen bland ledsnadens
qval, men en man bär med tålamod sitt öde, äfven det
hårdaste, hugnar sig af det framfarnas minne och härdar sig
i hoppet om framtida njutningar mot den närvarande tidens
förtryck.
Långa och många hafva dina vandringsdagar varit på
jorden. Ho vet huru många ännu återstå! Men i den glädje,
30
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
