Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Tal i glada samqväm - Den vises lidande och tröst under vandringen genom dårarnes verld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
510
lare ändamål för den vådliga resan än det att frakta ett
väl-packadt schatull genom den omätliga rymden. Hans enda
bekymmer är den qvarlemnade nyckeln till en inbillad skatt,
när döden re"n håller på att packa in honom som ett ringa
byte i fotmagasinet bland myriaderna af sina offer för att
göda tillkommande skördar.
Denna slägt är af alla med menniskoansigte begåfvade
den talrikaste, sticker upp som murklor ur marken,
enkannerligen under fuktig väderlek och i fet jordmån, och är
äfven för den visaste oumbärlig. Den stoppar honom maten
i munnen, syr hans byxor, tätkammar hans silfverhår,
tillverkar hans efterkommande och Öfverfar hans affärer. Men
denna riksgagneliga slägt lemnar honom äfven en mängd
besvärliga reskamrater på hans vandring genom pröfvotiden,
som suga honungen af hans tankar och gjuta gift i hans
sår, som le åt hans tårar och krydda hans glädje med
malört, som klippa hans vingar och kedja hans fötter vid dyn,
som plocka hans rosor och lemna honom taggarne qvar.
Lycklig vore han dock, hade han ej ett ännu svårare,
fast icke så talrikt sällskap, som trugar sig att följa honom
på vägen. Jag menar dessa arkitekter af teoretiska
Babelstorn, dem de hellre älska att hänga upp vid månens horn
än att fästa på förståndets botten med en dugtig grundval,
hvilka bygga så högt uppifrån att de aldrig hinna ner.
Dessa systemflickare och hypotes-konditorer brösta sig
högeligen öfver ett ofantligt stamträd, som kilar in sina
rötter i sjelfva olympen, och traditionen har öfverlemnat oss en
fabellik saga om deras höga ursprung.
Vetenskapernas gudinna och musernas drottning var, som
man vet, gamla fröken Minerva, utsirad med
vördnadsbjudande skäggvårtor på den framstående hakan, men med
ingenting under snörlifvet. Hon hade aldrig kunnat förmå
någon manlig varelse bland gudar och menniskor att förgripa
sig på behag, som kufvade lastens åtrå äfven hos den
lättsinnige Paris, hvilken skådat dem ohöljda. Hon kastade så-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
