Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15
Vi ha således vunnit bekräftelse på hvad från början
sades, att ett uttrycksmedel gjordes till ändamål, och ända-
målet till medel. Ty musiken är blott ett medel. All musi-
kalisk organism är nemligen till sin natur en qvinlig, en
blott födande, men icke aflande; den alstrande kraften ligger
utom den samma, och utan befruktning af denna kraft för-
mår den icke att föda. Det vigtigaste, Beethoven i sitt huf-
vudverk (9 symfonien) kungör för oss, är den af honom så-
som musiker kända nödvändigheten att kasta sig i skaldens
armar för att fullborda aflelseakten af den sanna, ofelbart
verkliga och förlossande melodien. Operakomponisten der-
emot, som i ariaformen såg sig dömd till evig ofruktsamhet,
sökte sig visserligen ett fält för friare rörelse i det musi-
kaliska uttrycket, nemligen i recitativet. Men äfven detta
var en bestämd form; öfvergaf tonsättaren det blott retoriska
uttrycket, som är recitativet eget, för att låta en lifligare
känsla blomstra, så såg han sig vid melodiens inträde åter
tillbakaträngd till ariaformen. Undvek han principielt aria-
formen, så måste han åter blifva stående vid recitativets blotta
retorik utan att någonsin uppsvinga sig till melodi, utom —
väl att märka — der, hvarest han med skön sjelfförgätenhet
i sig upptog skaldens alstrande lifsämne.
Musiken är en qvinna. Den italienska operamusiken är
en glädjeflicka, den franska en kokett, den nyare tyska en
sipp fromlerska, som med bhjertat fullt af dogm träder in i
verlden, blickar skyggt omkring sig och varseblifvande skökan
och koketten slår sig för sitt bröst och ropar: »jag tackar
dig, Herre, att jag icke är såsom dessa>. Vändom oss bort
från denna afskyvärda syn och frågom oss, hvad slags qvinna
skall den sanna musiken vara? Jo, en qvinna som verkligen
älskar, som sätter sin dygd i sin stolthet, men sin stolthet i
sitt offer, i det offer, med hvilket hon i aflelsen hängifver,
icke en del af sitt väsen, utan hela sitt väsen i den rikaste
fullheten af dess förmåga. Att gladt och frimodigt framföda
den alstrade lifsfrukten, det är qvinnans gerning, och för att
verka denna behöfver hon blott vara sig sjelf, men alls icke
vilja något: ty hon kan blott vilja ett — att vara qvinna!
Qvinnan är således för mannen det evigt klara måttet af den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
