Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28
mer eller mindre natursanning frambära ett innehåll, hvilket
1 estetiken är ett sekundärt begrepp och endast såsom vilkor
för och moment i formen har någon betydelse. Dess utom
måste man verkligen ega en Wagners hänsynslösa djerfhet
för att kunna förklara hela den föregående musikhistorien
ända till Beethovens nionde symfoni för icke stort mer än
ett misstag, under det sanna förhållandet är, att musikens
historia företer en lika naturlig utveckling och lika stor mång-
fald af anslående och enligt alla hållbara skönhetsteorier fuoll-
ändade former, som hvilken annan konsthistoria som helst;
men hvad som haft en sjelfständig, organisk utveckling, det
kan ingalunda vara endast ett litlöst och obefruktadt frö.
Egentligen äro redan genom detta påpekande Wagners filo-
sofem öfver tonkonstens väsen tillräckligt vederlagda; och
dermed ramlar en af de starkaste stödjepelarne för framtids-
dramat i den gestalt Wagner tänkt sig det samma. För full-
ständighetens skull vill jag emellertid ännu något litet dröja
vid den märkliga spekulationen i nyss nämda arbete öfver
Beethoven.
Den här företagna, omtalade utsöndringen af musiken
såsom något särskildt och annat än de öfriga sköna konsterna
har tydligen sin anledning i det länge sedan bekanta faktum,
att musiken icke i likhet med dessa konster efterbildar yttre
föremål utan är fri uppfinning: Potter målar t. ex. sin ko
efter en verklig ko, men en symfonisats af Beethoven har
ingen modell i naturen. Häraf sluter Wagner — efter Scho-
penbauer — dertill, att under det de öfriga konsterna —
förutsatt att konstens mål alltid är att förverkliga idén —
ha till uppgift att liksom utbryta idén ur det yttre sinliga
föremålet, så är musiken sjelf en idé, således af helt och
hållet inre, andlig natur. Det är lätt att finna, huru för-
träffligt en sådan tanke kommer Wagners tendenser till pass
och med hvilken förtjusning han torde hafva kastat sig öfver
Schopenhauer (hvilken ännu var honom obekant, då han skref
Oper und Drama). Ty är musiken sjelf en idé, så bär hon
ju redan skönheten inom sig, och det är då icke nödvändigt
att hon låter binda sig vid de allmänna yttre, formella ge-
staltningslagar, som de öfriga konsterna måste underkasta sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
