Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30
men icke på hennes material. Om nu ock stoffet vore käns-
lan och känslan vore af rent andlig natur — hvilket må
lemnas derhän — så har dock tonkonsten påtagligen ett fullt
lika sinligt material att bearbeta som de andra konsterna,
och måste väl ock redan derför underkasta sig samma yttre
gestaltningslagar som dessa. ”Tonen, ljudet äro jemt upp lika
mycket sinliga som färgen, ljuset, blott med den skilnad att
de förra äro till för ett sinne, börseln, de senare för ett annat,
synen. Objektivt taget äro de egentligen summa sak, nemligen
vågformiga rörelser, här i etern, der i luften.
Innan jag skiljes från Wagners »Beethoven» vill jag
slutligen anmärka, att konseqvensen af den åsigten att musi-
ken är af rent ideel natur synes bli den, att hon redan i gin
mest elementära och primitiva gestalt borde verka tillräckligt
konstnärligt. Det är också icke utan, att Wagner närmar
sig en sådan uppfattning. Han prisar sjelfva naturharmonien
mellan tonerna såsom oberoende af både tid och rum och
kallar henne för musikens egentligaste element. Och äfven
i sitt praktiska konstskapande är det till stor del genom den
rent elementära klangen, som han verkar och besticker, all-
deles som den med honom ofta jemförde målaren Makart gör
det genom den blotta färgprakten. —
Vi förbigå nu Wagners i många delar förträffliga och
tänkvärda skildring af dramats och romanens historia, för att
dröja vid en vigtigare punkt, nemligen hans stats- och relt-
gionsfilosofi, för så vidt den samma kan sägas stå i samman-
hang med wagnerismen i egentlig mening. Under det Wagners
estetiska åsigter allt jemt förblifvit väsentligen oförändrade,
har han deremot i sin nyss nämda filosofi gjort en högst
märklig omkastning, beroende — den så väl som andra fa-
ser i hans utveckling — mest på rent personliga lifserfaren-
heter. Samme man, som, missnöjd öfver förolyckandet af sitt
konstideal, 1849 drefs till revolutionen och genom upproriska
tal bidrog att jaga den sachsiske konungen ur hans egen
hufvudstad, tillegnade 1864 sin räddare och gynnare konung
Ludvig II af Bayern följande smickrande verser, der han lik-
nar sig sjelf vid den bannlyste Tannhäuser, som ser den torra
stafven, symbolen af hans förbannelse, åter börja grönska:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
