- Project Runeberg -  Om Wagnerismen /
37

(1881) [MARC] Author: Adolf Lindgren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

37

na vända om och gå tillbaka från abstraktionen till det
omedelbara, från förståndet till känslan. Men detta är en
psykisk omöjlighet. Abstraktionen kan icke vända om, utan
fortgår ständigt i samma rigtning; genom determination kan
visserligen begreppet till en viss grad gå tillbaka i det kon-
kreta, men till det omedelbara, till känslan återkommer det
aldrig. »Die Tonsprache — säger Wagner — ist Anfang
und Ende der Weortsprache, wie das Gefuähl Anfang und
Ende des Verstandes.> Detta påstående, så ståtligt det låter,
innebär en trefaldig osanning. Känslan är väl förståndets
början (åtminstone förutsättning i tiden), men icke dess slut,
tonspråket åter kan hvarken sägas vara ordspråkets början
eller dess slut, utan det är ett helt annat språk, till arten,
ej blott till utvecklingsskedet skildt från det förra. Låt vara
att ljudet såsom sådant var begge språkens stammoder; men
ljudet är ännu icke ton: i och med det att ljudet förvandla-
des till ton, skilde sig språken. Tonen framkommer nemligen
icke ur det blotta behofvet att ge känslan ett uttryck —
dertill är ljudet nog (jemför ofvan anförda exempel med di-
barnets skrik); utan tonen framgår först ur behofvet att ge
känslan ett konstnärligt uttryck, en idealisering, som för öf-
rigt är af helt annat slag än den idealisering, hvilken ord-
språket å sin sida företog med sitt material: vokaler och kon-
sonanter samt de genom dessas olika sammanställningar be-
tecknade föreställningarna och föremålen. Här snafvar således
Wagner på den hörnsten, som i stället vardt en stötesten
bland ruinerna af hans för käckt spända teoretiska hvalfbågar.
Vi ha förut funnit, att han missförstått musiken; vi se nu,
att han rent af förblandat ordspråk och tonspråk; han har
förvexlat poetisk och musikalisk idealisering: dermed torde
sjelfva grundfelet i hans konstfilosofi vara kortast uttaladt.
Då nu poesi och musik för Wagner blifva samma sak (»was
nicht werth ist gesungen zu werden, ist auch nicht der Dich-
tung werth»), men musiken, såsom förut är visadt, var ett
form- och liflöst intet, så måste väl poesien (i trots af dess
föregifna manliga förmåga) till slut få dela samma öde. Och
i sanning, annat synes ej heller resultatet blifva af den obe-
gripliga kärlekshandel, genom hvilken musiker och skald i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:14:33 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/wagnerism/0041.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free