Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38
förbundet med hvarandra skola på en gång uppnå den högsta
kraftutveckling af sin individuella förmåga, men tillika full-
ständigt gå under i hvarandra(!). Detta förfarande har en i
ögonen fallande likhet med den bekanta händelsen, då två
lejon ömsesidigt åto upp hvarann, tills endast svansarne blefvo
qvar. Här återstå emellertid icke ens svansarne, så vida man
ej får föreställa sig den ömsesidiga glupskheten — hvilken
man gerna kan beteckna med Wagners älsklingstermer: »stör-
misch> och »bränstig> — under formen af en kemisk process,
hvarvid som bekant de integrerande ämnena till alla sina
egenskaper försvinna och ett alldeles nytt ämne uppkommer.
Men någon organisk förbindelse, som dock Wagner afsett,
blir detta icke.
Jag måste i förbigående fästa mig något litet vid den,
hittills af ingen dryftade, Wagnerska uppfattningen af ton-
arternas betydelse i deras förhållande sins emellan. Enligt
hans åsigt skulle en vers af likformigt känsloinnehåll icke
lemna tonsättaren någon anledning att utvika till annan
tonart. En känsla af motsatt slag skulle deremot medföra
öfvergång i ny tonart. Men icke är det blott nya i tonarten
— förutsatt att man ej utviker från dur till moll eller tvärt
om — tillräckligt karakteriserande för en känslomotsats: A-
dur har ju t. ex. alldeles samma förhållande mellan sins
intervall, som hvarje annan durtonart; skilnaden är blott, att
tonarterna ha ett något olika läge på skalan, hvarigenom
visserligen en modifikation, men icke någon motsats i känslan
kan åskådliggöras. Nej, motsatsen i känslor måste, enligt en
förnuftig musikalisk konstlära, motsvaras närmast af motsatsen
mellan konsonans och dissonans samt mellan dur- och moll-
slägtet. Härvid är det då konsonansen som i allmänhet före-
träder känslor af lust, dissonansen dem af olust — hvad redan
Gluck visste, då han, något skematiskt, vid orden: horreur,
malheur, douleur, rigueur, fureur, perfide, affreux, cruel, fatal,
infernal, infortuné och dylika nästan regelbundet anbringade
ett förminskadt septimackord. Visserligen kunna äfven andra
uttrycksmedel spela in och modifiera eller tillfälligt upphäfva
nämda princip.
När Wagner åter sedan omtalar, huru efter den skedda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
