Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
41
stone på senaste tiden förfar med så föga omedelbarhet och
så ängslig reflexion, som gerna är möjligt.
I sammanhang härmed vill jag ock vidröra den af Wag-
ner omskrikna förblandningen af det vokala och instrumentala
i operan. Om någon har vändt upp och ned på det rigtiga
förhållandet mellan sångare och orkester, så är det väl just
Wagner sjelf. Den egentliga, sångbara melodien — hvilken
W. med orätt påstår vara instrumental, ty sången är äldre
än instrumentalmusiken — är i regeln förlagd i orkestern
(i ledmotiven), under det å andra sidan sångstämman ofta
anmodas om tongångar, som äro allt annat än naturliga för
menniskorösten. Det förvända i Wagners sångmusik bevisas
bland annat af den förderfliga inverkan hon visat sig ega på
rösten; mer än en utmärkt Wagnersångare har måst offra
den naturliga skönheten i sin stämma på framtidsoperans al-
tare. Men det är icke blott i sångtekniskt hänseende som
Wagners deklamatoriska behandling är förvänd, utan ännu
mer i estetiskt, så sant annars sångaren, icke orkestern, bör
vara dramats hufvudperson och således äfven den som i regeln
uppbär den musikaliska tanken. Det berättas att Grétry en
gång, misskännande Mozarts betydelse, skall ha yttrat, att
»Cimarosa stälde bildstoden på scenen och piedestalen i or-
kestern, men Mozart tvärt om». Hvad månne då Grétry
skulle sagt om Wagners deklamatorier? Här äro sångarne
ofta icke ens »piedestaler» för musiken, utan de äro blotta
fyllnadsstämmor i den »oändliga» symfonien, de äro buktalare,
hvilkas verkliga uttalanden höras från helt annat håll, hjelp-
lösa figurer i ett skuggspel, hvilka sjelfva icke få eller kunna
tolka sina känslor utan måste öfverlemna detta åt orkestern.
Wagner har, i ifvern att dissekera deras själslif, rent af ut-
skurit deras hjertan och lagt in dessa än i en violinlåda än
i ljudtratten på en basun eller tuba. Af sångaren sjelf åter-
står på detta sätt knappt mer än automaten, och hans lifsytt-
ringar blifva föga annat än reflexrörelser. Detta är innersta
orsaken till den brist på musikalisk individualitet, som ut-
märker personerna i Wagners senare dramer. Man kan knappt
förstå, huru en konstnär med Wagners skarpa sceniska blick
kunnat tillåta sig ett så osceniskt förfarande; men förklaringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
