Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42
ligger väl deruti, att Wagners musikaliska begåfning är ute-
slutande instrumental och att han behandlar all musik med
det symfoniska motivarbetet såsom föresyn. Om mnu ändå
detta arbete finge gälla för hvad det är, så skulle man åt-
minstone med tillslutna ögon kunna njuta af detsamma såsom
ren musik, helst det ju ofta är bögst intressant särdeles i
sin harmoniska och orkestrala omklädnad. Men nej, dessa
motiv få icke gälla såsom sådana, de underkastas ej ens någon
egentlig tematisk utveckling, utan de återkomma tidtals efter
en viss symbolisk norm, de hafva en yttre betydelse, de äro
med ett ord »ledmotiv>.
Ledmotiven äro ingalunda en Wagners uppfinning. Man
erinre sig blott på hvilket snillrikt sätt Weber använder ett
sådant för symboliseringen af Samiel i Friskytten: der gälde
det blott att beteckna en hemlighetsfull naturande, som för
öfrigt icke har något sångparti och följaktligen ej kan på
annat sätt musikaliskt objektiveras. Men äfven ett ännu
vidsträcktare bruk skulle väl kunna tillerkännas ledmotiven.
Må man gerna erkänna dem såsom ett vigtigt musikaliskt
medel, i synnerhet då det gäller att väcka aningar och min-
nen, då ett oblidkeligt, ständigt hotande öde skall försinligas,
ett memento upprepas, o. s. v. (jemför i Lohengrin motivet,
som första gången förekommer der svanriddaren uppmanar
Elsa att aldrig fråga efter hans namn). Men de böra icke
användas såsom ett uteslutande medel för karakteristiken af
personerna, hvarigenom de — såsom Emil Naumann träffande
anmärker — komma att likna de skyltar, som hänga ut ur
munnen från personerna på naiva medeltidsmålningar, med
uppgift på deras namn. Ännu mindre bör man slösa med
deras upprepande på ett sätt, som väcker misstanken om bri-
stande musikalisk ingifvelse, en misstanke, från hvilken Wag-
ner med hvarje nytt arbete allt mindre går fri. Allra minst
duga de till något, då de hopas i sådan mängd och med så-
dana hårdragna betydelser, att — såsom fallet var med Ni-
belungencykeln — Wagners trognaste famulus, hr v. Wolzo-
gen, åter måste ge ut en särskild bok, ännu tråkigare än
hans »ljudsymbolik», för att förklara dem. Jag vill icke
trötta läsaren med några längre utdrag ur denna bok, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
