Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
49
ändrade han föga, och i de flesta fall kan man äfven hos
Gluek igenkänna den häfdvunna, tvådelade arian med da capo,
om än betydligt förenklad. De täta tempoförändringarna voro
ännu tätare hos Lully, och så väl i harmoni som instrumen-
tation bygger Gluck på redan förut befintliga element hos
Rameau; hans melodibildning åter är densamma som de äl-
dre och bättre italienarnes, hvarför man med fullt skäl kan
säga, att Gluck inom den franska operan betecknar lika
mycket ett framsteg i melodiskt-musikaliskt som i dramatiskt
afseende. Äfven den vigt, som Gluck tilldelade kören, var i
den franska operan ingen nyhet. Allt detta förringar inga-
lunda Glucks reformatoriska betydelse, tvärt om, det förhöjer
densamma, emedan det visar, att Gluck är en organisk länk
i den franska operans naturliga och nödvändiga utveckling,
och att han byggde på en fast, historisk grundval.
Wagners ändringsförsök är deremot — till anspråket
nemligen — icke en reformation, utan en revolution; det är
icke praktiskt, utan principielt. Wagner vill icke blott af-
skaffa sångkonstens missbruk, han vill ej blott stryka bort
rulader ur arian, utan äfven arian sjelf, och ej endast henne,
utan till och med hvarje afrundad, periodisk melodi. Den
fasta och klara melodibyggnad, som i den klassiska tonkonsten
lik ett vältimradt skepp plöjde tonbafvet, har i Wagners se-
nare arbeten lidit skeppsbrott på monotoniens sandreflar eller
septimackordens samt de enharmoniska utvikningarnas och
afbrutna slutfallens blindskär, och endast skoftals uppkastas
igen deraf några spillror, hvilka kallas »ledmotiv», under det
att det oöfverskådliga hafvet sjelft får namn af »den oändliga
melodien>. Men Wagner går i sin hänsynslösa teori ännu
längre: han icke blott slopar de fasta musikaliska formerna,
utan han slopar — enligt hvad vi ofvan utfört — musiken
sjelf såsom sjelfständig konst. Det torde icke behöfva upp-
repas, att slika teorier sväfva i luften, och att Wagner, i
stället att stödja sig på historiska förutsättningar, vänder sig
polemiskt mot alla sådana. Lika oerhörd, som bans bestäm-
ning på musikens väsen, är nemligen äfven den ur denna
bestämning härflytande uppfinning, som han kallar »ord-ton-
språket» (Worttonsprache) och som hädanefter skall ersätta
4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
