Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hem och barndomsår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
knä. Pojken, som var mellan ett och två år gammal, råkade
slå omkull faderns bläckhorn och bläcket flöt ut över hans
Horatius, som låg uppslagen. Det blev allmän förskräckelse.
Modern torkade boken, så gott hon kunde, slog igen den och
skyndade att söva pojken i vaggan. När fadern kom in och
öppnade boken, bröt åskan lös. Pojkarna berättade, att det
var lille bror, som gjort det. Fadern rusade till vaggan, tog
upp den lille och piskade honom.
På sin gård hade komministern en mängd svin. En gång
bröto de sig — tretton till antalet — genom den ruckliga
gärdesgården in i åkern. Gubben avbröt genast läsningen med
pojkarna och befallde dem gå och köra ut svinen. Det skedde.
Efter en stund bröto svinen sig in i trädgården. »Kom, pojkar»,
röt gubben, »jag skall slå ryggen av dem allihop.» Han
ordnade saken så, att pojkarna skulle köra svinen ett och ett
genom hålet i gärdesgården. Under tiden stod han själv med
en mycket grov och tung stör i handen upplyft. Med den
skulle han slå ryggen av dem, när de kommo ut genom hålet.
Först kom en so. Gubben slog till, men hon var snabbare.
»Uff», grymtade hon och gubben slog i marken. Så gick det
hela raden igenom. Det går icke så hastigt att slå med en
grov och tung bråte som med en käpp. Till slut stod endast
galten kvar, en stor en. Svettig och arg skulle väl gubben
krossa hans rygg åtminstone. »Uff, uff», sade galten och
hoppade undan. Pojkarna vågade icke skratta, av fruktan att
åskan skulle ladda ur sig över dem.
Min far hade icke så litet av detta humör i arv. En stående
term, när han blev ond, var: »Ni ska få smörj, så att det osar
efter.» Men hans vrede gick hastigt över, liksom den hastigt
kom, och då var han glad och sprakade och skrattade och
talade om historier. Både han och vi glömde örfilarna. För
resten hörde smörj på den tiden till »dagligt bröd». Det måste
så vara. Ingen fann däri något besynnerligt, och ingen
jämrade sig, sedan svedan väl var över. Fick man smörj i skolan,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
