Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett brytningsår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
95
vana, så att det hördes genom flera rum. Det var naturligt,
att biskopen under sådana förhållanden icke kom fram med
någon hälsning om, att jag ville komma tillbaka.
Från denna stund var all vänskap mellan landshövdingen
och biskopen avbruten. Förut hade de ju, såsom varande de
två förnämsta familjerna i staden, umgåtts med varandra.
Men nu var det slut. Landshövdingen och biskopen tålde icke
att se varandra. Voro de bägge bjudna bort på samma ställe,
så frågade landshövdingen, när han kom: »Är biskopen här?»
Svarades ja, så vände han strax om. Svarades nej, så gick
han in. Men när biskopen kom, så frågade han: »Är
landshövdingen här?» När man svarade ja, så vände han strax om.
Vid ett tillfälle måste de dock vara tillsamman. Det var
1859, då kronprinsen-regenten, sedermera konung Karl XV
besökte Kalmar. Vid den fest, som hölls för honom, fordrade
naturligtvis underdånigheten, att de bägge voro med.
Regenten, som fått veta om förhållandet, gjorde ett försök att
försona dem med varandra. Det misslyckades.
Några få dagar efter den sorgliga katastrofen gick jag upp
till landshövdingen för att få ut återstoden av min lön
ävensom underhållningspenningarna. Han betalte mig ordentligt
allt men lät mig veta, att då jag icke var antagen som
tjänstehjon, så var han icke skyldig att betala mig lön längre än till
den dag, då jag blivit skild från min plats. För övrigt var han
vid tillfället till synes en smula rörd. Men vi voro för alltid
skilda.
Sedan landshövdingen blivit pensionerad, flyttade familjen
till Motala. Jag återsåg honom år 1868, då både han och jag
voro ledamöter av kyrkomötet. Men han hälsade aldrig på
mig, talade aldrig ett ord till mig, ehuru vi hade våra platser
alldeles intill varandra. Han satt i stolen närmast framför min.
Sedan Sköldebrand dött, hörde jag icke av hans änka på
många år. Till slut fick jag se i en tidning, att hon dött i
Sundbyberg. Där lär hon ha framlevat sina sista år i stor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
