- Project Runeberg -  Paul Peter Waldenströms minnesanteckningar 1838-1875 /
160

(1928) [MARC] Author: P. P. Waldenström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andliga inflytanden under studentåren

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

160

helighet, gudsfruktan och fromhet hade ej blivit henne till
träck och skada utan utgjorde i djupet, ehuru hon ej visste
det eller tänkte därpå, den grund, varpå hon byggde sitt hopp
om salighet. Jag lärde känna henne redan år 1855. Jag fäste
mig mycket vid henne och hon vid mig, men varken hon eller
jag förstodo oss då på den himmelska, av Guds Ande helgade
nya kärleken. Emellertid blev dock bandet oss emellan allt
starkare, hon blev i allo en huld och öm moder för mig och
jag lärde att allt mer betrakta henne såsom sådan. Från
sommaren 1857 tills i augusti 1858 var jag från Uppsala. Under
denna tid var det, som Herren av sin blotta nåd och
barmhärtighet upptände ett nytt ljus i min själ. När jag kom
tillbaka, kunde detta ljus ej bliva henne fördolt. Visserligen
måste jag anklaga mig, att jag alldeles för litet bekymrade
mig om hennes själ, ja, att jag nästan intet talade med henne
om livets viktigaste angelägenhet, men hon såg dock, att det
numera med mig var annorlunda beställt än förr. Dock störde
ej detta hennes moderliga förhållande till mig. Så förflöt tiden
till framemot hösten 1860. Då sjuknade gumman mycket
häftigt och litet eller intet hopp fanns om hennes vederfående.
Nu började jag förskräckas för min sorglöshet och
bekym-merlöshet att tala med henne om hennes själ. »Om hon nu
dör, så är hon evigt förlorad», var en tanke, som ständigt
oroade mig. »Och jag har under två hela år ej en gång
all-varligen talat med henne om hennes själ för att föra henne
till sinnes sin våda», var en dom, som kvalde mitt ängsliga
samvete. Och nu, vad skulle jag nu göra? Herrans dom i
Hesekiels 3: 18 låg tung på mig. Jag besökte henne ofta och
varje gång ämnade jag tala med henne om döden, domen,
orättfärdigheten och tron, men varje gång gick jag därifrån
med betungat samvete och suckande hjärta, jag var för feg
att tala. »Om jag nu börjar tala om sådana ting, så kunde
hennes sinne bliva så upprört, att sjukdomen därav
förvärrades och medförde en hastig död» o. s. v. - sådan var den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:15:29 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/waldminn/0164.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free