Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åter i Växjö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bergunda var patronellt pastorat, och greve Posse var den, som
hade tillsatt Carlsson som kyrkoherde.
Alldeles utan avlöning var jag dock icke. Jag fick nämligen
ett »offer». Sådana offer voro mycket vanliga då för tiden i
Småland. Det gick till på det sättet, att predikanten ställde
sig framför altaret efter en gudstjänst. Framför honom sattes
ett hord, och så kommo församlingsborna i långa rader fram
och lade en slant eller en sedel på bordet inför predikantens
ögon. Det kändes ganska förödmjukande, men man måste
taga seden, dit man kommer. Jag minnes mycket väl, huru
obehagligt det kändes, när i spetsen för den offrande raden
greve Posse trädde fram och lade en tioriksdalersedel på
bordet. Hela »offret» uppgick till vid pass 60 kr.
För någon tid sedan, 1909 tror jag det var, då jag gjorde
en missionsresa i Småland, blev jag överraskad av att i en kyrka
på landet få taga upp ett offer precis på samma sätt, men då
för Svenska Missionsförbundet. Det var litet mer intressant
och hade sina rätt humoristiska punkter. Nära intill bordet
stodo ett par små flickor, som mycket uppmärksamt följde
med hela offerhandlingen men själva icke hade någon slant
att lägga på bordet. Annars var det många barn, som av sina
föräldrar fått slantar till offret. Detta kom mig att tänka på,
huru föräldrar borde, när de äro i kyrkan och kollekt
upptages för missionen, inte nöja sig med att själva lägga i
kollekten utan även giva sina barn en slant i handen, så att de
få känna, att de också äro med. Det skulle utan tvivel hos
dem väcka ett intresse för missionen, som kanske komme att
stanna kvar och kraftigt verka i deras hjärtan hela livet
igenom.
Sedan jag sett på de små flickorna en stund, tog jag upp min
portmonnä, gick fram till dem och gav dem var sin 25-öring.
Den slanten var så gott som ingenting värd i jämförelse med
glädjen att få bevittna, med vilket intresse de togo emot den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
