Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett nytt Uppsalaår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
290
kom för att upphäva det tillstånd av synd, vari världen
befinner sig - det är ingenting. Att han har övervunnit våra
andliga fiender - det är ingenting. Nej, skall Kristus vara
någonting, så måste han ha försonat Gud genom att betala
vår syndaskuld, det blir någonting, menar man. Sedan
grundar man syndernas förlåtelse på denna betalning och
resonerar som så: för sin rättfärdighets skull kunde Gud icke
förlåta synder utan en full tillfyllestgörelse. Denna gav Kristus,
och all syndaförlåtelse såväl i gamla som i Nya Testamentet
grundar sig därpå. Följden därav blir alltså den, att
syndaförlåtelsen i Gamla Testamentet var en syndaförlåtelse på kredit,
i nya testamentet på förskottsbetalning. Men sedan kommer
man och framställer tron på syndernas förlåtelse såsom ett
villkor för erhållandet av syndernas förlåtelse. Huru kan det
vara ett villkor? Är synden betald, så måste den ju vara
betald, kvitterad, evad ja<g tror det eller icke. Rosenius säger,
att den är nog kvitterad i Guds stora bok, men i vår lilla
motbok, samvetet, måste den ock utplånas och kvitteras,
vilket sker genom tron. Men varför måste den det? Om jag är
skyldig en köpman 1.000 kr., och en annan betalar det
beloppet, utan att jag vet av det eller tror det, vad skulle man
väl säga om den köpmannen, ifall han krävde mig på
beloppet på den grund, att jag icke visste om eller trodde
betalningen eller hade den kvitterad i min motbok? Är
fordringsägaren en hederlig karl, så stryker ban naturligtvis
ut en fordran, som han har, när den blivit betald, vem det
än vara må, som betalat den.
Det som man menar vara Guds rättfärdighet i detta stycke,
är i själva verket den allra största orättfärdighet. Om en
mänsklig fader skulle visa sig rättfärdig på samma sätt,
skulle man minst av allt kalla honom rättfärdig, framför allt icke
säga, att hans rättfärdighet vore av samma slag som Guds.
Tänkom oss t. ex. en jordisk fader, som har 10 förlorade
söner men en som är hemma och alltid varit lydig. Han sade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
