Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Släkt. Föräldrahem. Skol- och gymnasieår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Själv utgången ur allmogesläkt, men gift med
en »ämbetsmans» dotter, var han angelägen att
skaffa barnen en bildad uppfostran, så långt hans
medel räckte. Han plägade för dem tälja om sina
skiftande livserfarenheter, främst sina krigsminnen
och särskilt om förlusten av brödralandet bakom
Bottenhavet, och det på ett sätt som »fanatiserade»
de unge.
Till sitt yttre var han en vacker och ståtlig
man. Ända till det sista lär han – trots ödets
oblida skiften – bevarat sin resliga, höga skepnad;
och den militäriskt ståtliga hållning, som hans
yngste son ägde ännu i ålderns höst, var ett
fädernearv. »Vom Väter hab’ ich die Statur,»
kunde Viktor Rydberg alltså säga med sin
älsklingsskald Goethe. Men i sina inre egenskaper
torde han företrädesvis bråtts på modern, som var
föräldrahemmets mest betydande personlighet,
dess goda ande. Enligt samstämmiga uttalanden
från de mest skilda håll var hon en kvinna av
sällsynta egenskaper: blid, godhjärtad, känslovarm
och djup, därtill hurtig och vänsäll. Med
utomordentlig duglighet förestod hon sitt hus och
utövade hon sitt kall. För hela sin omgivning stod
hon som en ädel föresyn: en trosvarm,
handlingskraftig och plikttrogen kvinna.
Det ideala draget, den djupa evighetslängtan,
som präglar Viktor Rydbergs personlighet, hade
han tagit i arv från mödernet. Sitt minne av
henne har han en gång tecknat i ett brev till
utgivaren av »Juleroser», vilken begärt »ett porträtt
av hans mor». Han skriver;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
