- Project Runeberg -  Viktor Rydberg, hans levnad och diktning /
185

(1913) Author: Karl Warburg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Prosadikt och ungdomslyrik - Novellutkast och fragment. -- Singoalla

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

pater Henrik, mottar genom fönstret med darrande hand
pergamentet och låser in det i ett skrin, ansträngande
sina sista krafter och sägande: »En sten till det tempel
som jag ej får skåda.»

Erland, som känner brännande plågor i sitt inre, ser
utanför klosterkyrkan mängder samlade kring en öppen
grav, där en levande människa skall begravas för att
därmed besvärja pesten. Denna människa är Singoalla.
Han jagar bort mängden genom att blotta sitt bröst och
visa pestbölderna. Men kvinnan stiger upp ur graven
och ilar till skogen. Där mötas Erland och Singoalla
vid Sorgbarns lik. Hon spörjer om pesten även dödat
Sorgbarn, men finner ej pestbölder, utan gapande sår
i gossens bröst. Erland börjar lida dödskvalen;
klagande begär han vatten. Då närmar sig Singoalla
och bringar honom av dammens vatten i sina sammanböjda
händer. Först stöter han henne bort med orden
»avgrundskvinna, spökelse»; men då han ser, att hon
fäller tårar vid Sorgbarns lik, och då hon täljer honom,
att Sorgbarn var deras barn, försonas de inbördes och
Erland tigger om förlåtelse för det han dödat gossen.
Och Singoalla skänker förlåtelse från sig och sin son.
Under det festhymnens toner från klostret tränga fram,
slocknar riddarens livsgnista. »Singoalla satt hos sina
älskade och bad till Gud att få komma i samma himmel
som de. Solen sjönk ännu en gång i väster. Då var
Singoalla så trött, att hon lade sig ner och slöt sina
ögon i dödens sömn.»

Den följande natten hade även den trogne hundens sorgetjut
tystnat. »Sedan störde intet, utom då och då en vindstöt,
den hemska stillheten. Ingen vallflicka sjöng i skogen,
ingen bjällra från betande hjordar klingade, icke ens de
smygande stegen av en ensam jägare tasslade i mossen. Allt
var tyst, ty den store mandråparen hade fulländat sitt verk.»

Sådant är innehållet av berättelsen i dess ursprungliga form.

Och i motsats till den vemodiga harmoni, som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:25:57 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/warburyd/0201.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free