Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Teologiskt, kulturhistoriskt, publicistiskt författarskap 1862-1869
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En rad andra kritici framträdde nu. Sålunda i Svensk
Kyrkotidning märket W-m (som icke såsom jag förut antog
lär beteckna Claes Warholm utan C. W. Widerström,
kyrkoherde i Urshult), vidare i Teologisk tidskrift
professorn, sedermera biskopen A. F. Beckman vars kritik
sedan utkom i bokform, i Skolvännen Per Wieselgren, samt
senare kontraktprosten sedermera biskop Lars Landgren
(1868) och finnen prof. A. F. Granfelt (1872), lektorn
sedermera biskopen J. Personne (1880) och docenten
sedermera kyrkoherden C. E. Johansson (1886).
Av de under 1860-talet utkommande motskrifterna var
Beckmans utan gensägelse den mest vägande, och det var
ock mot denna som Rydberg, efter någon tids tystnad,
fann sig skyldig taga till orda.
I det enskilda livet fick Rydberg nog förnimma, att
han »inkastat en brandfackla». I Göteborgs stad och
stift predikades både från schartauanska och andra
predikstolar mot kättaren. Han var »en märkt man».
I Göteborgs Vetenskaps- och Vitterhets-Samhälle
höjdes från prästerligt håll gensagor mot hans inval,
då det var på tal våren 1863; valet genomdrevs likväl
i december 1865, sedan flertalet förkastat ett par
förut föreslagna, som skulle upptaga de lediga
platserna. Han betraktades av breda lager som en
»otroshjälte» och t. o. m. den schartauanskt
sinnade »madam», som dittills burit till honom hans
middagsmat, vägrade längre åtaga sig detta bestyr,
då han vore »en farlig karl».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
