Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Personliga förhållanden och levnadsöden 1855-1872. Deltagande i kyrkomöte och riksdag - Personliga förhållanden 1855-72
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nej, sacrebleu, det återstår en annan utväg: att taga
skadan, så gott ske kan. Ut i förströelsernas virvel
att dränka där vår sanningsträngtan! Tömmom lustans
bägare vid Orcus’ rand, innan vi störta ned till skuggorna
att där håna författaren till livets farce!
Dock, huru ömkligt även detta att njuta med slappade
livsandar, att tungfotat jäkta efter fröjder, som
föraktligt vända anletet från oss, och kasta sig i den
strålande ungdomens famn! Och dessutom - vi känna
alltför väl, att vi icke kunna bliva vår gäckade kärlek till
det sanna och eviga otrogne, att vi aldrig kunna upphöra
blicka upp till den himmel, som bedragit oss. Hava vi
en gång gripits av denna olycksaliga kärlek, skola vi
förakta lustan, även då vi vila i hennes armar. Epikuri
svin, som aldrig skådat stjärnorna, må, välbelåtet
grymtande, låta sig bortleda av vällustens sminkade sköka; de
stackars människobarn, som fått något av örnens längtan,
men ej hans vingar, dö hellre på klippan med ögat mot
solen.»
Förvisso är det något av en vingbruten örns
självbikt i denna bild av Henrik Faust.
I teckningen av Mefistofeles (i första »bilden»)
karaktäriseras dennes artskillnad från den
vidunderlige Beelzebub, från den sublime, djärve
Lucifer och från avgrundsplebejerna, »avgrunds-hydet»
av råare djävlar, som »när de besöka jorden ej duga
till annat än att plåga månadsrasande och fara in i
svinahjordar». Mefistofeles är åter den kalle,
cyniske, kvicke, världsvane satan. Studiet av
»djävulens historia» hade skänkt Rydberg blick
för genusbegreppets differentiering.
Dråpligt är kapitlet om Wagner, den andelösa lärdomens och
bildningshögfärdens målsman. Här har Rydberg nedlagt allt sitt
hat till det akademiska kälkborgeriet och skråsinnet. Såsom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
