Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Resan 1874. -- »Romerska Dagar»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillhört vår drottning Kristina, och Rafaels Jonasbild i
Santa Maria del Popolo.
I avseende på Ildefonsogruppen, av vilken Rydberg beklagar,
att han blott sett marmorkopior och gipsavgjutningar,
redogör han för Friedrich Tiecks, Friederichs’ och Karl
Böttichers teori, att denna grupp utgör en samställning av
Hadrianus’ genius och Antinous, vare sig man däri vill se
en invigning åt offerdöden eller ett trohetsavtal.
Så kommer hans egen förklaring. Han ser i San
Ildefonsogruppens ena skepnad en samgjutning av två typer:
Antinous och Narcissusfiguren i Museo Pio Clementino, med
andra ord: det skulle vara en Antinous-Narcissus, som
konstnären här framställt.
Och vi veta från Siste Athenaren, att Rydberg i Narcissus
inlägger en djupsinnigare tolkning än den att vara
egenkärlekens målsman. Han är för honom representanten för
den ideala trånaden, den där icke når idealet förrän den
förtärt allt jordiskt i hans väsende. I Antinous åter ser
Rydberg ett panteistiskt drag, ett skådande i den
heraklitiska världsströmmen - ett ängsligt spörjande efter
vadan och varthän -; men efter offerdöden finner Antinous
gåtans nyckel och skådar med orubblig frid i skenets flod.
Dessa stämningar tolkade Rydberg sedan i den Antinousdikt,
han vidhäftade uppsatsen, då den ingick i boken: »Romerska
dagar».
Det synes mig tydligt, att Rydberg mindre löst
San Ildefonsogruppens gåta än han i dess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
