Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Poetisk glansperiod 1875-1882 - Diktning 1875-1878
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det är han, som styr din penna, där hon går så segerrik
fram att rädda Platos himmel och Perikles’ republik.
Drick, du gamle, ljuvt är vinet, och det fröjdar dig i själen,
och gör färdig, förrn du somnar, den där nya kapitalen!
Över tusenårig avgrund så en bro du stilla slår
mellan tusen år bakom dig och framför dig tusen år -
Bron för tanken, som skall grusa fängseltorn och krossa bojor.
Men i mörker höljas ännu herrars slott och trälars kojor,
genom klostergluggen skimrar gamle munkens lampa matt,
och utöver världen skrider medeltidens stjärnenatt.
Skogsrået är ett romantiskt skaldestycke om skogshuldrans
trolska makt över ynglingen, vilken vågar sig in i den
kolsvarta skogen och lockas allt djupare in i den villande
mon. Man skulle tycka, att denna dikt ej direkt kunde äga
någon subjektiv prägel. Och dock - man läser en personlig
klagan i slutstrofen. Det skogsrå, som hållit sångaren
fången och dragit hans håg »från harv och plog»;
forskningens, tänkandets, stridernas skogsrå, har lämnat
hans framtid öde och låtit honom »vesäll åldras i öde bo»:
och väntar han något av åren,
så väntar han döden och båren;
han lyss med oläkeligt ve till suset i furumo.*
Med andra ord, det tonar i denna dikt om
Björn och skogsrået något av samma
* I en handskrift hava dessa rader följande version:
Han åldras ensam i ödsligt bo,
kring äriln stå sätena tomma;
och hoppas han något, den dåren,
så är det på döden och båren:
han lyss med oläkeligt ve till suset i furumo.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
