- Project Runeberg -  Viktor Rydberg, hans levnad och diktning /
443

(1913) Author: Karl Warburg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Poetisk glansperiod 1875-1882 - Diktning 1875-1878

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Det är icke svårt att se vilken av de fyra symbolerna,
som ligger skalden närmast; det var ju ock i den
fakulteten han mottog lagerkrans och doktorsring.

Såsom Sverker Ek i den nyss nämnda uppsatsen närmare
utvecklat, skönjer man i denna kantat de båda element,
varav Rydbergs klassicitet består: hans framåtkänsla i
tiden och hans grubblande mystiska evighetslängtan.
Särskilt enas i Ariosot »inåt» och »framåt».

Beundran för denna dikt var allmän och gav sig uttryck
i muntliga ord, i tidningsuttalanden, i brev och i flera
översättningar. Här må blott meddelas ett utdrag ur ett
brev från Björnstierne Björnson (9 sept. 1877):

»Min ven! Din kantate er mönstergivende; et samslag af din
viden, din ædle hug og dit höjbårne forestillingssæt. Tak
og atter tak! Fæstens historiske farvebillede, som det tåger
forbi mig i min ensomhed, har i din kantate fåt hin ’stod
väfd af idealer’, som kyser bort det laugs-hovmod jeg ser
omkring den i travelhed, narredragt og med latterlige ord.
Tak, atter og atter tak.»*

Ett klandrande uttalande fälldes muntligen till mig och,
enligt vad jag erfarit, även till åtskilliga andra av en
bland den teologiska vetenskapens

* En sannfärdig anekdot från jubelfestdagarna om
huru kantaten grep de närvarande må anföras. Innan
processionen satte sig i gång, utdelades texten, och man
hann läsa den. En av svenska kyrkans högste, som hade
ovanan att begagna något starka interjektioner, utbrast,
då han läst dikten, halvhögt för sig själv: »Det var f-n!»
Det dröjde ännu någon tid, innan man satte sig i gång,
och vederbörande medhann läsa kantaten en gång till.
Då lät det med fullt övertygande bestämdhet, som ej
tålde motsägelse: »Det var f-n!»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:25:57 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/warburyd/0465.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free