Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Poetisk glansperiod 1875-1882 - Dikter 1881-1882 - Återblick över Rydbergs diktning 1875-1882
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
men Magdalena, svävande i rymden med botgörarnas kor,
fångade det och lade det om sin hals. Då hon lade
sitt huvud i Jesu knä, fick bandet ock komma dit.*
Återblick över Rydbergs diktning 1875-1882.
Rydbergs alstring under denna hans andra
skaldeperiod äger en luttrad, ljusare, i grunden
mera upphöjd karaktär än dikterna ifrån hans
ungdomsdagar. Den känsla av obestämd »Weltschmerz»,
som genomgående färgade dessa, är väl icke
försvunnen, men den är fördjupad. Skalden lider av
mänsklighetens ve, men han förblandar icke detta
med sin egen mjältsjuka. Tvärtom, jämte de sånger,
i vilka sorg över förgängelsens makt, över världens
kval, lidanden, orättvisor och hopplöshet taga sig
uttryck, klingar en kraftig stämma, som prisar det
upphöjda och ideala i livet, den prometeiska skarans
strid för ljus och frihet. Såsom en kämpe i denna
skara kände sig Rydberg icke minst, när han var skald.
I många av sina dikter från dessa år är han
ock vad romarna menade med en vätes:
* Början till denna dikt finnes nedskriven å ett
annat blad (från 1875 eller 1876) och lyder:
Föraktad, tyngd av skymf och skam, ty hennes synd var stor,
hon hade dock en stolthet än, hon hade varit mor.
Och skrämd från kyrkans altar bort som av harmburen(?) glav,
hon ägde dock ett altar än, sin lilla flickas grav.
Där dvaldes hon som ofta förr en mörk septembernatt,
och vinden strödde vissna blad på graven där hon satt.
- - - - - - - - - - -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
