Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan Börjesson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
framkallade af kastningsföremålets olika beskaffenhet – skifvan,
som klyfver luften; klotet, som rullar långs marken –, hvarjämte
under det Myrons kastare just står i begrepp att slunga sin diskus,
tager kägelspelaren ännu sigte. Kroppen visar den högsta kraftansträngning,
musklerna äro spända ända till det yttersta. I själfva
formgifningen synes oss konstnären hafva närmat sig den typ inom
den grekiska plastiken, som Lysippos representerar och som utmärkes
för en viss smärthet.
Samma år, som Börjesson sysslade med Kägelspelaren, hade på
hans atelier infunnit sig drottningen af Würtemberg, åtföljd af den
berömde konstläraren i Stuttgart, konsthistorikern Wilhelm Lübke.
De hade bland Börjessons skizzer funnit en liten grupp, som mycket
tilltalade dem och som beställdes utförd i marmor. Det var Två
sjöjungfrur. Hade Börjesson i Kägelspelaren gifvit en bild af
manlig kraft, så var det honom här unnadt att framställa en bild
af kvinligt, vekt behag. Det är »hafvets unga tärnor», som under
det sol spelar på böljorna dragit sig upp ur vattnet för att hvila
en stund på klippkanten, i systerlig omfamning drömmande ljufva
drömmar. Synnerligen lyckligt har konstnären i deras mjuka läge
och i hårets böljande utefter kroppen antydt dem såsom hafvets
döttrar, hufvudena äro af en egendomlig ansigtstyp (och nästan en
smula »stiliserade». Ur rent plastisk synpunkt skulle väl mot
gruppen kunna anmärkas att figurerna blifvit en smula hopgyttrade,
och att särskildt den lägre sittande nymfen, eljes så väl skulpterad –
sedd från ett visst håll – kommer i en något egendomlig ställning.
Gruppen såsom ett helt andas i hvarje fall en poesi, vemodsrik,
drömmande, längtansfull. Formen är afrundad, smidigt gjuten. Måhända
stå vi dock här – såsom ofta hos denne djärfve konstnär –
på gränsen till det måleriska men ej längre än på gränsen. Med
rätta har Ljunggren sagt att »dessa unga smärta kvinnofigurer, framstälda
i naturlig storlek och i den aningsfulla ålder, då den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
