Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Anna Maria Malmstedts författarskap 1772-1779
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lär, samtid, din förlust att känna,
Vid minnet af så ädel själ:
Var någon mera öm än denna?
Månn någon tänkt så rent och väl?
Du, som till lofordsmålet fikar,
Lär då, att skydda dina likar,
Att öfva godhet, när du kan,
Och källor utaf mildhet gjuta,
Och se’n en vördad ålder sluta,
Som denna högtbetrodde man.
Månn den, hvars död vi nu begråta,
Så sällsynt rum af lyckan fått?
Månn det till heder nog kan båta,
Att äga henne på sin lott?
Nej den, hvars väsend’ dygden danar,
Ej lyckan väg till höghet banar:
Han ledes hvart förtjänsten vill;
Och all den ära, som han hunnit,
Han lika säkert hade vunnit,
Om aldrig lyckan varit till.
När vi i tusen suckar brista
Och klaga vid en älskad graf,
Ett stöd de lärde äfven mista,
Som ljus åt konst och lärdom gaf.
Han fick den visdom lyckligt samla,
Som vördad lyser hos de gamla,
Och medelåldern sällan når;
Men all den lärdom, som han ägde,
Dock mindre, än hans hjärta vägde,
Som knappt sin like nån’sin får.
Mitt kön, kom att dig värdigt lära
Af den, som smärtan närmast rör,
Att med en ädel styrka bära
Hvad ödets Herre vill och gör:
Kom, skåda hennes väsen rena
Och se hur högt hon kan förena
Den ömsta sorg med tålamod;
Hur tyst hon kan sitt kval fördraga
Det är med hennes sätt att klaga,
Som dygden får sin ärestod.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
