- Project Runeberg -  Anna Maria Lenngren / Första utgåvan. 1887 /
105

(1887-1917) [MARC] Author: Karl Warburg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Anna Maria Malmstedts författarskap 1772-1779

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

<poem>
Utaf så vackert skäl jag ville er berömma;
Men rädd att mitt beröm ni vill som smicker dömma,
Jag hällre inom mig ett loford dölja bör,
Som fast så högt förtjänt ni dock med ledsnad hör,
Det är en allmän sed poeters mängd beskylla,
Att för ett lämpligt rim sitt mål för starkt förgylla;
Men af så fintlig konst min enfald icke vet;
När hjärtat tala bör, då är jag ej poet.
Uppå ert skaldebref hvad kan jag eder svara,
Som all min tacksamhet er värdigt skall förklara?
Ni ofta smickrat mig, men dock ej sanning spart;
Ni bannar könets sed och löftens svaga art.
Att ej för dylikt fel mig mer i fara sätta,
Så vill jag nu för er i korthet här berätta,
Hvad hinder och hvad skäl mig någon orsak gjort,
Att glömma bort en plikt, som redan fyllas bort.
Utaf det vackra kön jag äger några vänner.
Af hvilkas vänskapsprof jag deras svaghet känner,
Men lappri, lika godt, de komma dock ibland,
Att tala om en robe och några vackra band.
Jag dem med aktning hor de nya modes förtälja;
Det ämne mest dem rör, må de ju fritt få välja,
Att hvässa mitt begrepp jag allt mitt bästa gör;
Men kan ej alltid dock begripa hvad jag hör.
Man stundom något nytt på bane artigt bringar,
Som, då det ändadt är, en gäspning af mig tvingar.
Men himlen vare lof, som ämnen nog dem gett,
Utaf den väderlek han dessa da’r beredt.
Man bryr mig för det tvång jag i mitt väsen röjer,
Man säger att min hatt jag ej på modet böjer,
Jag visar dem en bok, man skriker: fy hvart hän.
Ni alltför ängslig är, ni måtte ha migrain!

Vid detta vreda rop mitt sällskap mig vill lämna,
Jag åter ensam blir. Att på mitt tvång mig hämna,
Jag hastigt med ett ark, en panna mig förser,
Mitt glada uppsåt blir att skrifva få till er.
Re’n i min hjärnas hvarf det första rim sig gjuter,
Jag lifvas af den kraft, som skaldens känsla njuter.
Jag slutar re’n en rad, en annan börjas på - - -
Det klappar - - - en visite - - - jag hälsas med ett nå! -
Jag vet ej hur så jämnt ni ständigt skrifva gitter,
Ni kan en sjukdom få om ni så stilla sitter,


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:19:15 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/warlenng/1887/0115.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free