Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Fru Lenngrens skriftställeri 1789-1792. Öfvergångstiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
emellertid till upphofsman ingen ringare än Voltaire. Om man
nämligen genomgår hans poetiska skrifter, skall man där
finna tvänne »contes», som legat till grund för vår
skaldinnas »sagor». Förebilden till »Det förhastade löftet»
kallas hos Voltaire Azolan ou le bénéficier. Det är
egentligen ett kärlekens lofsjungande gentemot celibatet, som
Voltaire söker träffa på en omväg, genom att ikläda det en
muhammedansk drägt, och låta ärkeängeln Gabriel taga
kyskhetslöfte af en muselman mot att göra honom till iman
af Mekka och Medina. Men muselmannen råkar sin älskade,
Amine och säger farväl till Mekka och Medina, samt ger
Gabriel hans gåfva åter: »Je ne veux qu’Amine et sa foi».
Mahomet har varit klok - han har lofvat de fromme
älskarinnor i paradiset. - Fru Lenngrens öfversättning, som
jämförelsevis noga följer originalet i spåren, når dock icke
detta i elegans och ledighet.
Af större intresse är hennes omskrifning af Gertrude
ou l’éducation d’une fille till »Andarne». Den bör
rätteligen heta »imitation» och icke öfversättning. Voltaire
skildrar här en gudlig enka, den trettiosexåriga Gertrude, som
vid sin toalett alltid har den heliga skrift, och vid sin
sminkburk sin Massillon. Trots sin helighet är hon emellertid
mycket fördragsam i sitt omtalande af fruntimrens kärlekslusta,
och hon hade därtill sina skäl. – Gertrude har en
17-årig dotter, som heter Isabelle, väl uppfostrad och
undanhållen all verldens faror, konversation, spektakler och lekar.
En dag får Isabelle höra i sin mors biktkammare ett buller,
hon smyger sig dit, hör ett ömt och ljuft mumlande,
afbrutna ord, stilla suckar. »Min moder sörjer,» tänker hon,
»och jag bör dela hennes smärta.» Men hon närmar sig och
hör ord, fulla af ljufhet: »André, min käre André hvad
du gör mig lycklig!» André gör henne lycklig? Men på
hvad sätt? Isabelle är nyfiken. »Hvem är då denne André?»
– frågar hon en vacker dag sin mor, – »som efter hvad
man sagt mig lär skola göra en kvinnas lycka.» Gertrude
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
