Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. Efterblomstringen 1801-1817. Fru Lenngrens hem och personlighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
264 VARNINGEN, DANSEN,
INVOKATION
_________________»
___________________,________________________;______________:______________
skräck och skrockballad med godtköpseffekter i
tidens smak,, hvilken dock ej bort utöfva dragning
på fru Lenngrens-sunda sinne. Denna ballad är enligt
min uppfattning det svagaste, som flutit ur hennes
panna. Komiskt, nästan parodiskt, verkar ofvanpå all
gräsligheten sensmoralen, i hvilken fru Lenngrens
»bon sens» ändtligen gör sig gällande:
I värnlösa tärnor, vid slända och söm, Flyn lismarn,
i gillret ej snafven, Må hedern er alltid bli dyrbar
och öm - Men vanten ej varning från grafven!
Detta stycke, såväl som »Gref Bernhards bröllop»,
torde snarast vara att betrakta såsom »Lesefriichte»
af tysk literatur, så vida det ej rent af är en
öfversättning från tyskan,, hvilket en germanism som
»klaglig» (kläglich) nästan antyder.
Dansen, tonsatt af Åhlström, är en liten behagfull
ock vänlig moralvisa, i hvilken den femtiofyraåriga
matronan varnar sina unga väninnor för Astrilds
förmätna pilar och för att ej flyga faran »blind och
svindelyr emot».
Slutligen offentliggöres i November 1809 den härliga,
dikten Invokation, som fru Lenngren själf oriktigt
upp-gifvit vara tillkommen 1810, och hvari hon
framlägger sitt skaldeprogram, karakteriserar sitt
eget skaldskap och nästan* aningsfullt protesterar
mot de hypersvärmiska företeelser^ som stundade
och som redan under den föregående tiden haft sina
förebådare. %
Hon framställer sig i denna dikt såsom en ifrig
försökare i Febus Apollons tjänst och bönfaller honom
ömt att icke ställa henne bortskymd i hopen af den
alldagligt honom offrande hären, som han blott beskär
»lusten att diktsU och »rimmet», men å andra sidan
ber hon ock:
Lär mig att skåda vidt fjärran ifrån Vägen till
ryktbarhet, brant och besvärlig, Icke mig tro, när
jag stiger på tån, Bål och förfärlig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
