Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. Efterblomstringen 1801-1817. Fru Lenngrens hem och personlighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
274 »UNDERGIFVENHET FÖR ÖDETS
SKICKELSE»
Blef straxt den nu hos Gud högst salig forne ägarn
Till loftal på tapeten bragt.
Den salig höga Herras förträfflighet och makt,
Att sätta sockenbor och torpare i klämman;
Hans dråpeliga tal vid sista sockenstämman,
Det grefliga gehör han alltid tog i akt.
Hans nit att öda skogens harar,
Och hans metod vid rapphönsjagt,
Som socknens handlingar till denna stund förvarar.
Om detta allt blef mycket sagdt,
Men sådant väckte föga lindring,
Och det var då, som hans högvördighet
Gaf efter kall och plikt en anderik erindring,
Om kristlig undergifvenhet.
Ja, undergifvenhet för ödets skickelse,
Det var den text han alltid förde,
Men utan efterföljelse;
Ty sorgen allt för ömt grefvinnans hjärta rörde
Att därpå kunna aktning ge.
(Uti all sorg det plär så ske.)
Men om hon detta råd likväl på hjärtat lade,
Är hvad man får af sagan se.
Uti sin tjänst grefvinnan hade
En flicka ung och smärt och småtäck, som man sade;
För den hon mycken godhet bar,
Och denna flicka äfven var
Uti sitt kall att sy tambour med mera,
Att kamma, skvallra och garnera
Oändligt rar.
Marie, så hette denna sköna,
Allt redan då och då fått röna
Hur farlig gåfva fägring är.
Allt ständigt var det någon kär,
Än en lakej, än informatorn,
Än kocken och än arrendatorn;
Hos alla väckte hon begär.
Det sägs att själf hans nåd i tiden
En afton gaf sig nog besvär.
Här afbrytes tyvärr dikten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
